Desde mi interior

Jag vet att jag skriver mycket i gåtor för tillfället, men det känns inte som om jag vill gå ut med vad som hänt, inte riktigt än iaf, det ligger fortfarande alldeles för nära för det. Sen om någon av de inblandade mot all förmodan skulle läsa min blogg skulle de säkert förstå men då får de faktiskt ta det... Om de skulle läsa och ta åt sig så skulle de inte beröra mig, jag har fått nog, det låter så otroligt stort, men nu känner jag att det är sant. Att ett val man själv gjort ska påverka något så sjukt mycket är helt befängt, bara för att jag råkar vara lite annorlunda när det gäller vissa saker betyder det att jag ska behöva klassas som en grupp för sig?

Som jag själv har uttryckt det ett par gånger tidigare så skulle jag vilja slänga skiten i ansiktet på dem ist för tvärtom, genom att säga att det är jag som inte vill längre. Men problemet då är att det inte skulle bli bättre eftersom de nappast skulle lida. Jag älskar även alltihop för mycket för att bara ge upp dessutom så betyder jag ingenting där längre så att förlora mig skulle knappast ge upphov till tårar och förtvivlan, allra minst hos de jag helst vill ska drabbas. Men nu låter jag så fruktansvärt taskig, bara det att det är så jag känner för tillfället.. Jag ber iaf om ursäkt till er som läser det här utan att vara inblandade!

En del av mig dög, men inte den delen som egentligen betyder något...


Imorgon börjar jag jobba igen också, vilket betyder att jag snart måste sova. Creds till er som orkade läsa mitt lilla utbrott, ni som faktiskt vet vad som hände kan ju se på det hela med andra ögon...

Kramar till er som betyder!