Desde mi interior

Att släppa taget om något så litet kan kännas katastrofalt. Varför kan man inte bara få behålla kontrollen man hade, varför behöva släppa in någon? För att få hjälp på vägen kan man då få till svar, men är det värt det, är det värt kampen? Ibland är det lättare att välja den fega vägen att bara vända om och gå, men hur skulle man då känna sig efter ett tag, när allt kanske går ännu sämre och man ångrar att man aldrig tog det där första fruktansvärda steget?
Jag vill vända och gå, men jag har inte gjort det än. För kanske, kanske, finns det något inom mig som vill kämpa och då måste jag släppa fram det...