Desde mi interior

En känsla av tillhörighet och att få vara en del av något är bland det viktigaste som finns. Att vara behövs och älskad är något som håller hoppet uppe och hjälper igenom många svårigheter. Att bara få höra att någon annan människa tror på ens förmåga, även fast man inte tror på det själv är något som betyder så otroligt mycket. Jag tror inte de människorna som gör detta för mig vet hur mycket de betyder. Inte många av de som det här är riktat till kommer dock läsa det här men det känns bra att ha fått det skrivet. För ni som läser, ni vet vilka ni är, ska ta åt er.

Varför är jag då så rädd för att vända ryggen åt det som bara trycker ner. Varför har jag en känsla av att jag kommer få en bekräftelse på mina farhågor kastad i ansiktet? Kanske för att bomben jag bär på snart kommer brista och alla kommer märka vad det är som händer, då är det för sent. Det måste ske nu, men nu är jag inte redo.


Att stå med ena foten på ena sidan ravinen och ena foten på den andra är ingen bra lösning i längden, till slut glider sidorna isär och man faller handlös mot en säker undergång, det är dit jag är på väg.