Det är för oss solen går upp och lyser som guld för kärlekens skull
Jag önskar jag var bättre på att uttrycka mig muntligt, sitter och lyssnar på människor som verkligen kan konsten att fånga och hålla kvar. Med ord, sagda ord. Jag beundrar människor som kan använda det skrivna ordet också, sjukt mycket. Får aldrig nog. Men ibland skulle det behövas lite av båda. Jag har aldrig varit en muntlig person om man säger så. Visst, jag älskar att prata och kan göra det för mycket ibland, men när det kommer till mer allvar, då försvinner jag och vill hellre gömma mig bakom papper och penna. Helst låta någon annan läsa upp det jag skrivit inför tal och redovisningar. Men det går inte för sig, så det är bara att bita ihop och köra. Jag tror det handlar om att jag inte tror att jag ska kunna få fram det jag vill säga (och det faktum att jag har scenskräck, men det hör egentligen inte hit), för orden jag skrivit innehåller så mycket mer än min mun kan uttrycka. Även om det handlar om en redovisning om celldelning eller ett tal i svenska med mer allvarligt innehåll så kan någon som läser skapa sig en egen uppfattning om innebörden, men om jag läser det så tolkar jag automatiskt orden på ett sätt då hela registret av betydelser inte kan komma över mina läppar. Då blir det helt plötsligt min tolkning och inte lyssnarens/läsarens. Det är komplicerat och väldigt frustrerande..
Har bråkat alldeles för mycket med ord idag (och mig själv) för att jag alls borde få tillåtelse att skriva här, men nu blev det som det blev och jag har egentligen inget att ångra. Ska ta morgondagen som den kommer och hoppas på att resultatet blir bra. Annars får jag ta den konflikten då.
God natt på er vackra människor!
Utomordentligt bra skrivet! :-D
