Creo que tu me has sanado
En halvledig helg har nu passerat. I fredags tog vi alla fyra en tur till Esteli, en stad vi aldrig tidigare varit i eller spenderat någon längre tid i. Vi åkte på förmiddagen och fick ännu en gång uppleva hur livligt det är på bussarna, en mysig känsla måste jag säga. Sen när vi kom fram tänkte vi ta en taxi till centrum men när vi frågade fick vi höra att det bara var tre kvarter, cuadras, bort så vi bestämde oss för att gå. Efter 20 minuter och ytterligare en fråga om vägen kom vi fram. Tre mycket stora kvarter med ovanligt många svängar, men skönt med frisk luft. När vi kom hem framåt middagstid fick vi veta att vi missat katolikernas purisima när de var utanför vårt hus, jag sa inte så mycket men suckade lite av lättnad inombords. Det räcker med att man blir väckt femton gånger varje natt av bomber och bilad med skrålande musik. Fyrverkerierna vi såg på torsdagen när de var ett kvarter härifrån var väldigt fina dock. Satt då ute på framsidan av vårt hus med tre av barnen på gatan, ett av dem satt och tittade helt förundrat och när fyrverkerierna smällde av vände hon sig ivrigt till mig och sa: Mira, Jessica, mira.. Ahh, que lindo! Gullunge!
Idag har vi varit på utomhusdop med kyrkan där Marlene och Emanuel går. Det var väldigt mysigt! Dop, sång, bön och bad. Hade inte med mig kläder för bad men blev ändå blöt så det räckte när några stycken kom på att det var skitkul att skvätta ner mig. Bien fresco! Och tack vare värmen så torkar man ganska fort igen. Hemfärden skedde på ett flak, hur många vi var och hur stort flaket var vet jag inte och det är kanske bäst att hålla det inne. Vad jag vet är att vi stod trångt men mysigt och att jag fortfarande är barnsligt förtjust i flakåkning med vinden fladdrande i håret och naturens vackra vyer runt omkring. Helt galet myckt man missar om man sitter inne i en bil. Att man sen ser ut som en urblåst hårboll får man bjuda på.
hemresan från San Francisco Libre
