Desde mi interior

Jag älskar asfalt... Låter helt sjukt skulle jag tro men jag behövde få skriva det. Speciellt nu när vinterna snart är över, tack och lov, och asfalten skymtar mellan isfläckarna. Det är snart vår och jag älskar det. Solen skiner och det droppar från taket. Kan det bli bättre?

Minnen kan befria, minnen kan fängsla, minnen kan få dig att skratta, minnen kan framkalla tårar. Men ändå är de det finaste du har, det du aldrig kommer kunna förlora, vad som än händer. Frågan är om du vill att alla minnen ska finnas kvar eller om du vill trycka på delete och låta dem försvinna, ta bort några år, ta bort några sekunder, så skulle allt vara bra igen, eller? Skulle du vara densamme idag utan dina minnen, utan de händelser som präglade dig mest, utan de kommentarer som satte djupast spår, utan dem, skulle du ändå vara dig själv? Ibland vill du veta, ibland vill du glömma, men allt är för komplicerat för att du ska orka gräva djupare. Kanske är det bäst att du bara låter dem passera, att du lär dig lägga in dem i fack så du slipper se dem mer, eller så du kan plocka fram dem när du känner för det.
Just nu skulle jag bara vilja gå tillbaka. Gör om, gör rätt...

Grävde fram de här bilderna bland alla tusentals på datorn. Från vår klassresa till London i nian, 06...