Stand in the rain
2011-11-18@03:51:42
Vi hade hembesök idag, vi besökte tre olika familjer, läste Bibeln, pratade lite och bad. Alltid kul att träffa människor!
Under sista besöket så öppnade sig himlen och stora tunga droppar började smattra mot plåttaket och sen stod väggen av regn där som en ogenomtränglig mur. Dropparna studsade i backen och bildade ett moln av vatten över gatan. I ljuset av bilarnas strålkastare blev dropparna tydligare men syntes ändå bara som små streck. Vi kunde inte göra så mycket annat än att vänta.
När regnet då öagt sig lite tog vi sats och klev utanför tryggheten och värmen och de första metrarna gick allt bra och vårt hopp tändes för ett tag. Sen var det som om någon där uppe hånflinade mot oss och skrattade lite för sen öppnade sig himlen på nytt och inte ens trädens lövverk kunde skydda oss från dropparnas attack.
Vi ökade farten på våra steg men vattnet hade redan hunnit leta sig in innanför kläderna och blöta ner dem från två håll, utifrån och inifrån. Allt på samma gång. Och tröjan klistrade sig mot kroppen som en magnet. Håret kunde hindra dropparnas färd mot ansiktet för ett tag men när även det skyddet gav vika rann vattnet i strida strömmar nerför kinder och panna. Det var bara att gilla läget. Tummen upp!
När vi knackat på dörren här hemma och blivit insläppta kunde kläderna vridas ut och jag blev förvånad över hur mycket vatten de kan suga åt sig på den kora stunden, för det var inte många minuter det handlade om. När vi väl bytt om och suttit oss för att äta middag avtog regnet för att sen försvinna helt. Någon kanske tyckte vi behövde en dusch. Hade jag varit förberedd hade jag älskat att sprungit, gått eller bara suttit ute och känna regnet strömma ner över mig. Men det kommer väl kanske fler gånger!
Och jag känner att jag börjar bli lite väl trött nu när en sån här liten sak kan uppta mina tankar så länge att jag finner det värt att skriva om det här. Men ta det med en nypa salt. Fast det är sant, det lovar jag.
Under sista besöket så öppnade sig himlen och stora tunga droppar började smattra mot plåttaket och sen stod väggen av regn där som en ogenomtränglig mur. Dropparna studsade i backen och bildade ett moln av vatten över gatan. I ljuset av bilarnas strålkastare blev dropparna tydligare men syntes ändå bara som små streck. Vi kunde inte göra så mycket annat än att vänta.
När regnet då öagt sig lite tog vi sats och klev utanför tryggheten och värmen och de första metrarna gick allt bra och vårt hopp tändes för ett tag. Sen var det som om någon där uppe hånflinade mot oss och skrattade lite för sen öppnade sig himlen på nytt och inte ens trädens lövverk kunde skydda oss från dropparnas attack.
Vi ökade farten på våra steg men vattnet hade redan hunnit leta sig in innanför kläderna och blöta ner dem från två håll, utifrån och inifrån. Allt på samma gång. Och tröjan klistrade sig mot kroppen som en magnet. Håret kunde hindra dropparnas färd mot ansiktet för ett tag men när även det skyddet gav vika rann vattnet i strida strömmar nerför kinder och panna. Det var bara att gilla läget. Tummen upp!
När vi knackat på dörren här hemma och blivit insläppta kunde kläderna vridas ut och jag blev förvånad över hur mycket vatten de kan suga åt sig på den kora stunden, för det var inte många minuter det handlade om. När vi väl bytt om och suttit oss för att äta middag avtog regnet för att sen försvinna helt. Någon kanske tyckte vi behövde en dusch. Hade jag varit förberedd hade jag älskat att sprungit, gått eller bara suttit ute och känna regnet strömma ner över mig. Men det kommer väl kanske fler gånger!
Och jag känner att jag börjar bli lite väl trött nu när en sån här liten sak kan uppta mina tankar så länge att jag finner det värt att skriva om det här. Men ta det med en nypa salt. Fast det är sant, det lovar jag.
Trackback
