Me viste a mi, cuando nadie me vio

2011-11-17@20:43:58

Vardage rullar på som vanligt här nu, men fortfarande slås jag av hur ovanligt och hur otroligt det faktiskt är att jag är här. Jag gick utanför huset igår imorse när jag vaknade och bara blev helt förundrad över att det faktiskt är möjligt. Och när jag och Marlene gick för att handla lite igår så sa hon att det egentligen är ganska otroligt alltihop. Vi bor i en stad i Nicaragua, vi är sammanlagt sju svenskar här och det är allt, todo. Inte konstigt att folk tittar konstigt på en! Man får helt enkelt vänja sig vid att man alltid kommer vara annorlunda här, man kan inte och vill inte, ändra sitt ursprung. Vi kan inte hjälpa att vi ser annorlunda ut, pratar annorlunda eller beter oss annorlunda. Istället får vi försöka anpassa oss så gott det går utan att försöka glömma vart vi kommer ifrån. Att försöka smälta in och bli en av dem är omöjligt, vi kan inte byta nationalitet, men vi kan smälta in så mycket vi kan, jobba på att ta till oss kulturen och respektera den och sen vara stolta över att våra hjärtan kan älska det här landet, precis som det är och även vara glada över det välkomnande vi faktiskt får här, för att vi är de vi är.

Men jag kommer aldrig sluta fascineras över att vara här, över allt nytt som händer och allt vi får uppleva. Och jag önskar att jag kunde ta in så många fler intryck än jag gör, men det kan vara onödigt att även hjärnan får koka över. Värmen får oss att koka ändå.

Senare dag ska vi på hembesök med en av pastorerna i kyrkan och ikväll vet jag faktiskt inte vad som händer. Jag har i flera dagar nu bara drömt om att få ta ut kameran på en tur, får se om jag kan få till det.

Här kommer några bilder från la playa en Costa Rica


Postat av: C-G

Underbara bilder och rolig och härlig text .....som vanligt! :-D

2011-11-19 @ 07:40:53

Lämna ditt avtryck här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0