Desde mi interior

Jag såg just en film som rörde upp hela mitt inre med känslor, Machine Gun Preacher. Det var barn med, allt blir så mycket jobbigare när det är barn med, barn som far illa. Och ännu värre blir känslan när filmen är baserad på en sann händelse, det händer idag, det händer just nu. Och jag kan inte göra något åt det nu. Det blir väldigt jobbigt. Filmen utspelar sig mycket i Sudan och vid många tillfällen ville jag kasta mig på ett plan och åka dit, vid många fler ville jag kasta mig på ett plan till Nicaragua för att få vara där och krama om mina barn, ibland ville jag också slå ihjäl någon, fast ta det inte så allvarligt, känslostormarna kan dra med sig lite vad som helst.

 

Det finns så mycket orättvisor i världen och jag vet att vi inte kan lösa alla bara för att vi råkade bli födda i ett land (det ska vi vara väldigt tacksamma för dock) där vi har det gott ställt, där vi slipper inbördeskrig, massmord och massvält som avlöser varandra. Och bara den tanken är väldigt orättvis, men vår nationalitet kan vi inte göra något åt. Men det betyder inte att vi bara ska sitta och tänka på och tacka för hur bra vi har det utan att göra något åt det, utan att göra en skillnad för de som inte har det så bra. Det finns ett gammalt uttryck men som jag tycker passar väldigt bra nu också, ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vi kan inte ensamma leka hjältar som ska rädda världen, men om vi hjälper en människa, kanske den människan av tacksamhet hjälper en annan, och den i sin tur en annan och sen sprider det sig långt, tänker på filmer Pay it Forward som är ett galet bra exempel på det här. 

 

Men att bara tänka hjälper ingen, att bara önska att man kunde göra något hjälper inte heller någon, det krävs handling och för en handling krävs ganska ofta ett stort mod vilket jag vet att varje människa bär på, som jag fick höra häromdagen, för att gå på vatten måste vi först kliva ur båten. Om vi inte tar det första steget kommer vi aldrig komma den där kilometern som vi kanske strävar efter. Och i vår kultur här i Sverige väntar vi ofta på att någon annan ska ta det där första steget, men om alla tänker så kommer ingen att ta sig någonstans. Då gäller det att bryta sig loss från alla normer och det som klassas normalt, att vänta sig om och gå i motvind trots att alla kanske tittar snett på dig. 

 

Sitter och lyssnar på My Jesus av Todd Agnew samtidigt som jag skriver det här och texten i den låten stämmer in bra på mina tankegångar för tillfället. Jag vet inte vem din Jesus är, men min Jesus ser till de minsta, min Jesus gick emot normer, min Jesus tog det där steget ur båten, min Jesus ser till de fattiga och de som ingen annan ser, min Jesus ser till de ödmjuka, min Jesus kramar om de som gråter, min Jesus älskar utan gränser, min Jesus bryr sig inte om nationalitet eller social ställning, min Jesus skulle aldrig gå förbi någon i nöd, min Jesus tänkte inte bara-han handlade och min Jesus offrade allt för sin Gud.

Sådan vill jag vara, jag vill vara som min Jesus. "I wanna be like my Jesus"