Desde mi interior

 

 

En vacker solnedgång sedd från mitt fönster. Varje kväll lyser solen rakt in till min soffa, jagar snabbt och effektivt bort mörkret från hörnet dit annars inget ljus utifrån når. Ljuset bländar mig alltid när jag sitter där, men när jag reser mig för att hänga för gardinerna så blir jag alltid stående, förundrad över det otroligt vackra i något som kan ses så enkelt som en solnedgång. Det händer mig varje gång. Jag brukar inte vilja dokumentera det på annat sätt än som en bild i minnet men igår tog jag fram kameran, inte för att fånga exakt hur det såg ut, för det vet jag att jag aldrig skulle klara av, men för att fånga den känsla jag får när jag står där och tittar. Det jag ser är ljuset som försvinner bakom träden, men som alltid ändå finns där och jagar bort alla skuggor. Det spelar ingen roll att vi inte alltid ser solen, men vi vet alltid att den finns där. Samma sak med ljuset. Och vi vet också att ljuset är så mycket starkare än något mörker och kan nå in i varje instängd vrå. Och ljuset brinner med en kraftig låga, för att sen sakta försvinna bakom trädet och endast lämna efter sig ett minne och en vetskap om att det kommer tillbaka imorgon. Och det är en trygg känsla.