Desde mi interior

Idag är det den 24 maj. Ett datum jag alltid kommer att minnas med både glädje och saknad. För exakt ett år sedan satt vi på ett plan som lyfte oss från Nicaraguansk mark. Vi lämnade kvar människor som satt djupa spår i våra liv och som vi alltid kommer att minnas med kärlek och mycket glädje. Och saknad. Dagen var fylld av tårar, avsked och massa kramar. Men det var ändå vackert på något sätt. Det var ett bevis på att människor kan mötas, hjärtan kan smälta ihop och skapa en fin gemenskap som ingenting kan förstöra. 

 

Jag lämnade en del av mitt hjärta i Nicaragua den där dagen för ett år sedan. Jag står också på tron och hoppet om att jag en dag kommer att få återse min andra familj på andra sidan jorden. För det finns inga avstånd som kan kapa banden som skapas mellan människor. Och jag tror de som jag åkte dit med känner precis samma sak. 

 

Jag kommer nog alltid att sakna ord för att beskriva den otroliga tacksamhet jag känner över att ha fått möjligheten att göra den resan som kom att förändra mitt liv. Tacksamhet till Gud. Jag vet att det kan låta klyschigt, men det finns inget annat sätt att beskriva det på. Jag fick uppleva saker jag tidigare bara drömt om, träffa människor som verkligen spred ljuset och kärleken från Gud. Och det är stort.

 

Ett år har gått, ett nytt år. Nya upplevelser i ett annat land. Men jag vet att jag inte är samma person idag som jag var innan jag åkte till Nicaragua. Så även om saknaden är otroligt stor så vill jag  bara minnas med glädje och kärlek. För det är det enda som kan beskriva landet som fångade mitt hjärta.