Nu sitter jag på bussen som snart lämnar Uddevalla, hinner vara hemma ett par timmar i alla fall innan veckans andra jobbdag sätter igång. Just nu tror jag dock aldrig jag kommer kunna somna.. Varför är det alltid så att tröttheten aldrig kommer när man mest av allt behöver den men att när man helst av allt vill och ska vara vaken så är kroppen inställd på en tredagars powernap? Igår förälskade jag mig i en kattunge. En katt kan verkligen göra mycket, lysa upp en dag och den finns alltid där och vill gosa. Mys på hög nivå! Annars sveper livet förbi som en fladdrande mantel. Svår att få tag i men ändå så påtagligt nära. Sakta repar den upp sig så trådarna släpper från varandra och målet är ett nystan av allt som väntar på att redas ut.
Annars sveper livet förbi som en fladdrande mantel. Svår att få tag i men ändå så påtagligt nära. Sakta repar den upp sig så trådarna släpper från varandra och målet är ett nystan av allt som väntar på att redas ut. 
