Desde mi interior

Ibland kan en dag vara fylld av skratt och gemenskap, men bakom masken finns nåt annat, något som dolts av en anledning. En vilja att inte visa det. Det jobbiga är när det dolda kommer fram och andra ser, för då går hela bilden i kras, muren rasar, allt som byggts upp tas sönder likt det var gjort av papper, trots alla ansträngningar att bygga det. 

Det som syns är skratt, leende och en målad fasad, men dagar som denna kommer sanningen kanske fram. En sanning som inte är så fin, som inte är vad som förväntats och som kan få människor att dra sig undan, av rädsla eller bara okunskap. Oavsett vad så är det smärtsamt, dels att inte orka hålla det inombords men också att behöva förklara det där som försökte glömmas bort. 

Utsidan är inte allt, är en klyscha som man får höra ofta, men det stämmer. Oftast hörs den i sammanhang där det är skönhet i fokus och att skönheten kommer inifrån, men utsidan kan även vara det enda skyddet mot en insida som rasar samman. Dold smärta, dold utmattning. Andetag fulla av knivar, rörelser över taggtråd och brännande ögonlock trots många timmars sömn. Äkta men osynligt. Kanske skamfyllt, kanske svårt att tro på, slaskdiagnoser kallas det. Något som läkare tar till när inget annat passar? Kanske... Men väldigt äkta för de som drabbas. En dag är allt bra men nästa är väggen där och ingenting fungerar. Svårt att tro? Men det är sant. 

För att avsluta det här innan det går alldeles för långt så kan jag berätta att det ibland är svårt att hålla tankarna för sig själv, speciellt när de bankar innanför skallbenet och vädjar att få släppas fria. Nu är de fria och det är upp till dig att göra som du vill med dem. 

Nu säger jag godnatt och ska krypa ner i sängen tillsammans med min favoritkatt