There can be miracles, when you believe
I fredags åkte vi tillsammans med de fem studenterna från Bibelskolan i Redding till El Bordo, en fattig by uppe bland bergen. Vi sjöng, bad för människor, någon delade lite, vi lekte med barnen, tvättade dem med lusschampo, klippte deras hår, delade ut mackor (300 stycken dubbla mackor som vi stått och brett på morgonen) och juice, spelade drama (som jag tyvärr inte tror någon förstod) och sen fick de slå på piñatas. Och några av oss fick även rida en barnrunda på häst, ja, uttrycket, direkt från vår kära ledare Anna-Sara. Men det var kul och hästarna var snälla med oss.
Det var några otroligt fina timmar där uppe och det var hur kul som helst att få komma tillbaka dit igen, var där 2009. Några av barnen kände jag igen och platsen såg likadan ut. Minnen!
Lördagen sen var vi i Puerta del Cielo på förmiddagen och hälsade på mina fina gullungar! Där lekte vi med dem, sjöng, bad och spelade drama. men den här gången blev dramat förklarat så förhoppningsvis så var det några fler som förstod. På eftermiddagen sen höll vi till i Campamentu med hur många barn som helst från stadsdelarna i närheten. De fick måla profetisk konst (vi bad och sen fick barnen måla det som de fick till sig när vi bad, en målade av en jättestor gringa vid en liten kyrka och sen när frågan ställdes om vem det var på bild hade han tydligen pekat på mig, mitt första porträtt här i Nica. Jag tyckte i alla fall det var gulligt), leka lekar och slå på piñatas, det gick ganska vilt till kan man lugnt säga. Men det var trevligt ändå!
På lördagkvällen var det sen helandemöte i kyrkan och vi fick se på många helanden, ryggar, nackar, huvuden, fötter och annat. På söndagen hade vi kvinnoseminarium i kyrkan då jag lekte med barnen under tiden och på kvällen sen var det gudstjänst igen. Under vår "eldtunnel" som vi bildade mot slutet av mötet så kan man säga att stämningen blev väldigt glad.. Minst sagt!
När de sen åkte hem på söndagskvällen var det trist att säga hejdå. Vi hade en väldigt bra helg tillsammans!
Jag glömde bort
Jag glömde bort vem Du skapade mig till
Den jag borde vara försvann
Ner i gropen av svarta skuggor
Där blev mitt nya jag
Men där fanns inte plats för Dig
Jag vågade inte öppna mig
Jag vågade inte klättra upp
Den jag var utanför gropen
Hade jag för länge sedan kastat bort
Och jag vågade inte hitta henne igen
Utan skuggorna skulle jag inte vara någon
Jag trodde inte Du ville ha mig
Jag glömde bort att se mig omkring
Om jag bara en gång hade lyssnat
Om jag bara en gång hade öppnat dörren
Då hade jag hört Dig tala till mig
Jag hade hört Dina ord
Riktade direkt till mitt hårda hjärta
Som talar om att Du älskar mig
Och att Du aldrig kommer överge
Trots att jag vände mig bort ifrån Dig
Och inte gav Dig chansen i mitt liv
Så har Du offrat mig Ditt hjärta
För att få mitt att slå igen
Du vill ge mig allt det bästa som Du har
Det finns i Dina utsträckta händer
Jag behöver bara titta upp
Ut från mörkret och mot ljuset
För att se att Du står där
Redo att ta min hand
När jag räcker den till Dig
När jag ber Dig om hjälp
Och då jag inte känner tillit
Fortsätter Du att tala till mig
Säga till mig att Du aldrig släpper taget
För jag är skapad som Ditt barn
Du tänker på mig dag som natt
Och mina tårar blandas med Dina
Du ger mig luft under mina vingar
När jag faller av vägen jag går på
Du ser mig i min ensamhet
Och Din varma famn omsluter mig
Du tappar aldrig hoppet om mig
Även fast jag misslyckas
Du ser mig när min kropp slits sönder
Och Du ger mig av Din frid
Och Du älskar mig
Och Du älskar mig
Glöm inte bort att Jag älskar dig, mitt barn
You are Royalty
Just ja, det har varit ett team från Atlanta här också, i helgen. Så det är mycket liv och rörelse här!
Tänkte visa lite bilder från när vi var och lekte i parken för ett par dagar sen!
By changing nothing, nothing changes
Och så kommer en bildbomb, hade lite tråkigt..
What if Your healing come through tears
Det var ett team från Ryssland, som dock är bosatta i USA, som var där på en konferens och om jag förstod det rätt så var det sista dagen då vi var där. Mötet började med lovsång och sen var det predikan, därefter bjöds det in till förbön, helandebön. Det var så otroligt mycket folk som gick fram, hade vi som stod längst bak också försökt tagit oss fram hade vi inte kommit längre än till halva kyrkan. En mäktig syn.
Men det som var det mest underbara var efteråt när folk fick gå fram och vittna om vad som hänt i deras liv under kvällen. En man kom fram och berättade att han hade haft ryggproblem, att han haft svårt att röra sig. Men han hade blivit helad och stod och rörde ryggen åt alla håll. Därefter kom det upp en kvinna med sin dotter i famnen och berättade att hon fötts med helt platta fötter, men att hålfoten växt fram på båda fötterna under förbönen samma kväll. En annan tjej kom upp och berättade att hon fått sin syn tillbaka och en kvinna berättade att hon i fem års tid hade haft en bollformad tumör på sidan av magen, men nu hade den försvunnit helt!
iDios es bueno!
Det var verkligen en mäktig upplevelse, jag har aldrig sett helande på det sättet förr, bara på tv, men det har inte känts lika äkta.
What if your blessings come through raindrops
Vi är nu åtta svenskar som bor här i huset, två från PMU bor också här den här veckan, de kom i lördags. Igår blev allt lite mer svenskt då Marlene och Emanuel hade bjudit hem deras pastorsfamilj på mat så det bjöds på svensk tacos, fast på Nica-vis of course! Men det smakade svenskt och med svensk musik spelandes i bakgrunden kändes det för ett ögonblick som om vi var i Sverige, fast bara nästan.. När sen strömmen gick senare på kvällen och vi satt runt ett tänt ljus vid bordet och pratade, då fick jag än en gång uppleva en sån otrolig kärlek till det här landet.
I söndags var vi iväg på en lite utflykt tillsammans med alla ledare på Senda. Vi åkte till en pool i närheten och badade och åt lunch där. Väldigt trevligt!
'Cause what if Your blessings come through raindrops
What if Your healing comes through tears
What if a thousand sleepless nights
Are what it takes to know You’re near
What if trials of this life are Your mercies in disguise
~Blessings Laura Story~
Volcano Boarding
När vi var på väg mot vulkanen fick vi veta att detta stod som nummer två på listan över saker som man måste göra innan man dör, Thrill seeker´s bucket list som det så fint kallas. Vi var i alla fall och åkte vulkanpulka. Resan började på morgonen härifrån Darío, en vän till oss var så snäll att han ställde upp och körde oss, han var också med och åkte pulka. Vi kom till Leon på förmiddagen och gick runt i staden ett tag, Sen vid ett-tiden samlades vi, 24 stycken äventyrssökande, sex svenskar, en nicaraguan, en spanjor, två tyskar, några kanadensare och några amerikaner, på hotellet där resorna utgick ifrån. Tillsammans for vi till vulkanen Cerro Negro, färden tog ungefär en timme. När vi kom fram blev vi utrustade med en orange påse innehållande en orange overall och ett par gröna skyddsglasögon samt så fick vi våra pulkor, en träplanka som rumpan precis fick plats på, typ, med ett handtag. Därefter började vi vandringen uppför vulkanen. Den tog ungefär en timme då vi stannade för att vilka och dricka vatten ett par gånger och då fick vi även höra en del fakta om vulkanen. Utsikten var amazing!
När vi kom till toppen så gick vi till stället där vi skulle åka nedför och det vi möttes av var en backe, helt svart, men halva backen försvann och det vi fick veta då var att det var ca 40 graders lutning sista sträckan och den syntes inte uppifrån. Lastbilen vi åkt med syntes som en liten orange prick längst ner. Kommer inte riktigt ihåg, men jag tror vulkanen var ungefär 500 m hög, eller nåt.
Sen fick vi ta på oss de otroligt snygga jumpsuitsen, vem behöver One Piece liksom? och sen på med glasögonen som försämrade synen ytterligare. Därefter bar det av. Två och två blev vi ivägskickade på två olika banor som gick bredvid varandra. Längst ner stod en man och mätte hastigheten.
Jag åkte med Marlene och allt gick bra, tills vi kom längst ner, då krockade vi... Vi blev ivägsläppta för tätt där uppe och sen såg vi ingenting på vägen ner då en massa svart damm blåste upp och min första syn när jag kom ner var en orangeklädd person sitta ett par meter framför mig och jag hann inte stanna. Men ingen av oiss skadade sig mycket, tack och lov!
Hastigheterna då? Jo, på vägen hem läste guiden upp de fyra första placeringarna, jag, Marlene, Emanuel och David lyckades knipa alla fyra med Marlene som etta på 70 km/h, jag tvåa på 64 km/h. Det gick galet fort! Och jag tyckte det var kul, trots krocken. Men inget som jag kommer göra igen, en gång räcker, då har man gjort allt! Men vill ni ha en adrenalinkick som heter duga så borde ni prova! Och även utsikten var väl värd priset för utflykten.
Nu har jag alltså lyckats med att göra två av de saker som fanns med på listan, upptäckte att en färd i London Eye fanns med lite längre ner och det gjorde vi på en klassresa i nian. Det var också en väldigt häftig upplevelse!
Bara 48 kvar! :-)
Leon
En fantastiskt vacker byggnad i Leon
På väg mot vulkanen
Cerro Negro
På väg mot toppen
Breath-taking
Vandring med pulkorna
Gänget och guiden
Våra galet snygga outfits
El nos ama
Jag låter bilderna tala
De tre sista bilderna har David tagit
V aniversario Ministerio Rey de Reyes
I helgen har det varit fullt ös i kyrkan då vi firat femårsjubileum. Detta firades med en gudstjänst ute på bygget av den nya kyrkan, i en byggnad bestående av pelare och tak så medan gudstjänsten höll på så blåste vinden in genom de icke existerande väggarna och när solen gått ner bakom våra ryggar så tilltog mysstämningen. Det blev dock lite kallt, men tack och lov så fick man hoppa och dansa lite och det var även bra att ha lite vänner att kramas med :)
Jag fick för första gången vara med och hjälpa till som servidor, vet inte hur jag ska beskriva det, men typ be för folk, ta emot de som faller och visa folk var de kan sitta. Det var en upplevelse alltså, kände mig mest ivägen när alla andra vana medarbetare sprang omkring utan att vara ivägen för någon och skötte jobbet galant, men det kommer väl. Det är absoluit något jag vill göra igen! Efteråt fick jag och en vän i uppgift att stoppa is i plastmuggarna för läsken, iskallt job kunde vi konstatera när fingrarna försvann någon gång där i mitten. Men vi hade trevligt och det var en otroligt fin kväll!
Ett hjärta som smälter
Ett skratt, ett leende
Två ögon utan botten
Träffar ditt hjärta
Som smälter
Och bildar en djupröd pöl
Framför dina fötter
I dina ögon
Glimtar ett ljus
Som ingen någonsin sett förut
Inifrån dig
Flyr alla skuggor
När ditt hjärta känner
Att det hittat hem
Selva Negra
Nu till veckan tog vi en tur till Selva Negra och bodde där ett par dagar. Vi vandrade i bergen och såg en fantastisk utsikt över hela Matagalpa. Vi såg en korallorm som vi sen fick veta är galet giftig och ett bett är dödligt, vi stod någon halvmeter ifrån. men den var fin, heh. Sen såg vi en apa och hörde ett vrål som med lite fantasi från vår sida kunde komma från en leopard. Emanuel såg även en jättespindel under en sten men det valde vi andra att blunda för, för det enda vi såg var en liten pappalångben på villovägar.
Vi tog även två turer på hästar, i riktig cowboystil red vi på slingrande vägar med den mest breathtaking utsikt ever. Jag älskade varje sekund och kunde ha varit kvar där på hästryggen ett par timmar till, minst. Men rumpan sa sitt efteråt och dag två var liiiite mer smärtsam, menlika underbar för det!
Det var galet kallt och vi höll på att blåsa bort, men det fanns varmvatten i duschen, något som efter tre månader med kallvatten var väldigt skönt, om så bara för ett par dagar.
På ett hus där fanns flaggor och städer från hela världen, till och med Gävle
Dessa vandrade omkring och skrek lite överallt
Promenix
Vi alla fyra vid ett enormt träd, ändå litet i jämförelse med många andra
Rompaaa
på toppen
Ja, ni ser ju själva. Trollskog!
Killarna var the perfect match för kvällen
Min lilla pålle dag två, mys!
Feliz Año Nuevo
Nytt år, 2012. Det är helt galet egentligen, men när jag vaknade på morgonen den första januari kändes allt som vanligt. Kanske är det positivt. Ett nytt år behöver inte alltid betyda en ny start, det kan också betyda en fortsättning på något som redan påbörjats. Det beror lite på hur man ser det.
Min nyårsafton blev helt underbar och en dag jag kommer minnas länge. Vi började kvällen med möte i kyrkan, dock så hade vi fårr höra att det började klockan sju men när vi kom dit då var predikan i full gång. Men det vi hörde sen var i alla fall väldigt bra. Efter predikan och bön satte vi stolarna längs väggen i kyrkan och bildade som en enorm halvcirkel. Sen bjöds vi på mat, glass och tårta. Tillsammans med fina människor så blev det en väldigt lyckad stund!
Därefter blev vi hembjudna till några vänner från kyrkan där vi en gång till blev bjudna på mat, traditionell Nica-mat som består av kyckling och grönsaker samt lite potatis. Därefter lekte jag med familjens lilla prinsessa ett tag. När de sen skulle iväg efter någon timme skjutsade de hem oss hit till huset. Vi begav oss då ner till parken där Marlene och Emanuel befann sig tillsammans med ett gäng ungdomar.
Vid tolvslaget befann vi oss här utnför huset på gatan och såg tre gamlingar brinna upp (en nyårstradition här, de gör en docka i naturlig storlek och proppar den full med smällare och annat, sen tänder de på den på tolvslaget för att bränna upp det gamla), en massa tricitracas smällde och det var fyrverkerier i alla väderstreck. Väldigt mysigt!
One picture says more than a thousand words
Tänkte visa er lite fler bilder från Bocay
Badstället
Vår lilla kompis
Pannkaksstekning
Utsikt från köket
Kakao på torkning
små söta grisar!
på gatan utanför huset
Slänggungorna
Tack för en fantastisk resa!
Bocay
Nu i veckan har vi varit iväg på en lite längre resa tillsammans med en vän från församlingen och hennes dotter. Vi var och besökte vår väns systers familj som bor i Jinotega, i en by som heter Bocay. Vi hade fått för oss att det bara var ett par timmars resväg från Matagalpa, men när vi väl fått allt lite klarare för oss så visade det sig att bussresan tog sju timmar. Bussen var knökfull och då menar jag det verkligen, folk stod nästintill på varandra och gungade i takt med bussens som skumpade fram på bergsvägarna. I Ryssland var mottot: always one more, här är det snarare: always one more, until the bus explodes. Vi hann dock inte till explosionen.
När vi kom fram så möttes vi av en otroligt vacker utsikt, en liten by med bergen i bakgrunden. Amazing! Familjen som vi besökte bodde i ett mysigt trähus med en flod som rann precis på baksidan. Vi bodde dock i ett hus tvärsöver gatan där de hade sitt förråd av kaffe och majs, i säckar eller på golvet.
Vi har varit med om mycket under de här dagarna. Första dagen gick vi tillsammans med dottern i familjen och några ungdomar från kyrkan till ett ställe där det gick att bada. V'gen dit var dock det mest äventyrliga. Det tog ungefär 45 minuter och det var uppförsbacke hela vägen. Det soä kom att bli det lit emer äventyrliga var att majoriteten av sträckan så var vägen täckt av ett decimetertjockt lager med lera. Så kanandes hit och dit avancerade vi oss sakta uppåt för att till slut komma till ett väldigt mysigt ställe där några badade och vi andra satt och pratade. På vägen ner sen så kändes det lite som att snabbaste vägen ner var att sätta sig på rumpan och åka kana. Vi gjorde dock inte detta utan kanade oss nerför, mumsandes på en apelsin som plockats direkt från ett träd som vi gick förbi. En mysig känsla bara det!
Dagen efter åkte vi på en liten utflykt då vi fick se hur de odlar och torkar kakao. Vi fortsatte även till ett ställe där vi såg de gulligaste griskultingarna jag någonsin sett, och det bara kryllade av dem. Därefter åkte vi till en kyrka som låg lite mitt ut i ingenstans, vi hälsade på pastorn i hans hus som låg precis bredvid och satt där och pratade ett tag.
På kvällen var vi på möte i en kyrka som låg nära där vi bodde och efter det gick vi till ett minitivoli som fanns mitt i staden. Där fanns ett litet, litet parisehjul, men underskatta aldrig det lilla. Det var galet! Det gick hur fort som helst och ett tag kändes det som om vi skulle åka ut. Men det var roligt! Trots att fjärilarna i magen fladdrade omkring ett bra tag efteråt.
Hemresan gick bra men även den var otroligt lång. Den började vid halv tre på morgonen och vi var hemma här i huset vid elvatiden. Som en zombie gick jag sen omkring den dagen, men efter en natts sömn är jag nu fit for foght för nyårsfirande ikväll! Om några timmar kommer vi gå till kyrkan och efter det tror jag vi kommer spendera resten av kvällen här i huset.
Säckar med majs
Hela gänget på utflykten uppför lerberget
Som sagt... :-)
Fler bilder kommer, nu ska jag göra mig iordning för att gå till kyrkan.
Och gott nytt år på er hemma i Sverige!
Vårt nya år infinner sig om sex timmar ungefär.
Les deseo un año nuevo con muchas bendiciones, mucho amor y mucho gozo.
I'll be on your side forever more
Sedan började vi dela ut julklapparna vi köpt, samt macka och juice. Det var lite svårt att få ordning på alltihop men när vi sedan gick därifrån så hade barnen fått vad de skulle och vi, i alla fall jag, hade haft en fin stund.
Senare samma dag hade de gjort iordning julklappsutdelning och piñata även i kyrkan så vi gick dit och tittade. Hur mysigt som helst och även dit kom det väldigt mycket barn.
This very night the world will change
Vi började dagen med att ta en promenad för att hälsa på några vi känner, på eftermiddagen gick vi till ett hus lite längre upp på gatan, där hade de piñatas och lekar för alla barn så vi satt där och tittade. Senare under kvällen så dansade vi med tomtebloss, kastade tricitracas (blev galen av alla smällar) och ännu lite senare fick vi visa våra kunskaper (?) inom salsan. Vi bjöd även upp till svensk jultradition genom att dansa små grodorna och räven raskar över isen runt en palm på innergården. Det framkallde många, och jag menar många, skratt!
Kvällen avslutades på taket där vi stod och tittade på fyrverkerierna som skjäts upp runt hela stan. Mys!
I'm giving you my heart and all that is within
Och här kommer lite bilder från vår missionsresa till Chinandega förra helgen.
Feliz Navidad!
Feliz Navidad på er allihop! Hoppas ni får en fantastisk jul, det tänker vi ha! :-)
Yo quiero enamorarme más de Ti
För att ta oss dit började vi redan vid femtiden imorse, resan tog över två timmar och efter att ha stannat på en mack och tagit en tur i rondellen till fots, så fortsatte vi och åt frukost hos pastorsfamiljen. Därefter så for vi vidare mot byn vi skulle vara i, men efter att ha skumpat fram på vägar som i Sverige skulle klassas som oframkomliga så tog det stopp vid ett taggtrådsstängsel så vi tog vårt pick och pack och gick sista biten. När vi kom fram var det en liten gudstjänst utomhus och sedan så blev det lek och lusjakt. Och jag har idag träffat den galnaste pastorn jag någonsin stött på tror jag, utan några som helst spärrar. Han var lekledare och barnen älskade honom. Vi fick oss även ett gott skratt, flera gånger om. David fick även öva sig på att ge en kärleksförklaring på något som lät som fiskspråk och Marlene fick ta emnot en vacker serenad sjungen av Anyelo. Helt galet. Men sedan gick lekarna över på lite mer normal nivå för en stund.
Efter mackutdelningen så var det dags för piñatan, när den hängts upp i trädet blev det fullt ös igen med dans och glada tjut. När vi var klara där åkte vi vidare till en finca där de hjälper fattiga familjer som bor i närheten genom att lära dem praktiska arbeten. Det var intressant! Efter det for vi till pastorsfruns egna lilla restaurang och ått kött, gallo pinto och tortillas, innan vi for hem till Dario igen.
Det var det sista vi gjorde som klass innan jullovet, om en vecka är det julafton. Jag har fortfarande lite svårt att fatta det får nypa mig i skinnet gång på gång för att försöka få mig tillbaka till verkligheten. Men det är sant. Jag är här. Det är jul. Och det är galet. Love it!
Yes it's true, and I believe it
Julen börjar närma sig med stormsteg och vi går på jullov på måndag. Vi hade vår sista lektion igår och på lördag åker vi på vår sista missionsresa för i år. Det kommer bli otroligt roligt! Vi ska åka och ha fest för fattiga barn, med piñatas och lite presenter.
Igår tog vi även hit en svensk tradition, vi hade ett litet luciatåg för våra Nica-vänner innan lektionen. Vi sjöng svenska julsånger, var klädda i vitt (eller så nära vitt man kunde komma), med glitter i håret för mig och Marlene och stjärngossestrut och stjärna för David och Emanuel. Vi hade även köpt lussebullar (munkar), pepparkakor (chocolate chip cookies) och julmust (coca cola). Det verkade vara uppskattat i alla fall! Och vi hade kul!
Jag och David var på retreat med kyrkan i helgen, vi bodde på Academia Cristiana som ligger inte långt härifrån men ändå lite avskilt. Där fick vi verkligen möta Gud på ett speciellt sätt, det var bland det starkaste jag upplevt på länge och verkligen en rannsakning, inifrån och ut. Något jag tror alla behöver gå igenom. Verkligen mäktigt.
Här kommer ytterligare lite bilder från Puerta del Cielo. Ska dit i eftermiddag igen, men då ska jag till kyrkan på una charla tillsammans med en från kyrka och psykologen på Senda. Det ska bli kul! De ska prata om förhållandet mellan föräldrar och barn.
