Desde mi interior

Om man alltid levt på ett hopp om att det man en gång har alltid ska finnas kvar, då tycker jag man borde försöka inse att livet inte alltid är en dans på rosor. För när det olyckliga ögonblicket kommer då detta slås rakt i ansiktet på en, då står man där handfallen utan att riktigt veta vad man ska göra, vart man ska vända sig, eller hur man ska reagera. Först då kanske man inser att man kanske inte alltid ska vara positiv om allting, det kan vända och det snabbt. Och när det händer har man inget att ta till med eftersom man litat på att man inte behöver några reservkrafter.

Jag har i alla fall insett att det inte finns så mycket att göra, livet går vidare, även om det är skittungt just nu. Det kom så oväntat, även fast jag haft en gnagande tanke om att det kanske kunde bli såhär en dag. Känslan av att inte ha passat in har funnits där dag efter dag efter dag, men jag kan ändå inte komma ifrån en känsla av att bli lämnad kvar. Det är det jag är rädd för, jag vill inte bli lämnad ensam, jag hatar det.

Jag hatar att leva i ovisshet och det har jag gjort nu i ett par månader, beslutet som fattades kom inte direkt som en blixt från klar himmel, men närapå, men jag slipper i alla fall tveka längre. Nu vet jag var jag står i förhållande till det här och då får jag försöka jobba mig uppåt igen, steg för steg. 

Jag har hört att ett nedslag inte behöver skada så allvarligt som man kan tro, jag är rädd att detta kommer göra att jag backar ett par steg, men förhoppningsvis kommer jag tillbaka med full kraft igen. Jag har fått höra att jag har kämparglöd och en stark vilja och jag hoppas detta kan vara till nytta. Jag har även stöd i mina nära och kära som jag vet finns där för mig, jag älskar er!

Det låter så hurtfriskt för tillfället. det är skitjobbigt just nu, det går inte att komma ifrån och jag tror alla mina tårar tog slut idag... Det finns i alla fall inget kvar nu.