Desde mi interior

Vi är nu åtta svenskar som bor här i huset, två från PMU bor också här den här veckan, de kom i lördags. Igår blev allt lite mer svenskt då Marlene och Emanuel hade bjudit hem deras pastorsfamilj på mat så det bjöds på svensk tacos, fast på Nica-vis of course! Men det smakade svenskt och med svensk musik spelandes i bakgrunden kändes det för ett ögonblick som om vi var i Sverige, fast bara nästan.. När sen strömmen gick senare på kvällen och vi satt runt ett tänt ljus vid bordet och pratade, då fick jag än en gång uppleva en sån otrolig kärlek till det här landet.

I söndags var vi iväg på en lite utflykt tillsammans med alla ledare på Senda. Vi åkte till en pool i närheten och badade och åt lunch där. Väldigt trevligt!

'Cause what if Your blessings come through raindrops
What if Your healing comes through tears
What if a thousand sleepless nights
Are what it takes to know You’re near
What if trials of this life are Your mercies in disguise
~Blessings Laura Story~

 

När vi var på väg mot vulkanen fick vi veta att detta stod som nummer två på listan över saker som man måste göra innan man dör, Thrill seeker´s bucket list som det så fint kallas. Vi var i alla fall och åkte vulkanpulka. Resan började på morgonen härifrån Darío, en vän till oss var så snäll att han ställde upp och körde oss, han var också med och åkte pulka. Vi kom till Leon på förmiddagen och gick runt i staden ett tag, Sen vid ett-tiden samlades vi, 24 stycken äventyrssökande, sex svenskar, en nicaraguan, en spanjor, två tyskar, några kanadensare och några amerikaner, på hotellet där resorna utgick ifrån. Tillsammans for vi till vulkanen Cerro Negro, färden tog ungefär en timme. När vi kom fram blev vi utrustade med en orange påse innehållande en orange overall och ett par gröna skyddsglasögon samt så fick vi våra pulkor, en träplanka som rumpan precis fick plats på, typ, med ett handtag. Därefter började vi vandringen uppför vulkanen. Den tog ungefär en timme då vi stannade för att vilka och dricka vatten ett par gånger och då fick vi även höra en del fakta om vulkanen. Utsikten var amazing!

När vi kom till toppen så gick vi till stället där vi skulle åka nedför och det vi möttes av var en backe, helt svart, men halva backen försvann och det vi fick veta då var att det var ca 40 graders lutning sista sträckan och den syntes inte uppifrån. Lastbilen vi åkt med syntes som en liten orange prick längst ner. Kommer inte riktigt ihåg, men jag tror vulkanen var ungefär 500 m hög, eller nåt.

Sen fick vi ta på oss de otroligt snygga jumpsuitsen, vem behöver One Piece liksom? och sen på med glasögonen som försämrade synen ytterligare. Därefter bar det av. Två och två blev vi ivägskickade på två olika banor som gick bredvid varandra. Längst ner stod en man och mätte hastigheten.
Jag åkte med Marlene och allt gick bra, tills vi kom längst ner, då krockade vi... Vi blev ivägsläppta för tätt där uppe och sen såg vi ingenting på vägen ner då en massa svart damm blåste upp och min första syn när jag kom ner var en orangeklädd person sitta ett par meter framför mig och jag hann inte stanna. Men ingen av oiss skadade sig mycket, tack och lov!

Hastigheterna då? Jo, på vägen hem läste guiden upp de fyra första placeringarna, jag, Marlene, Emanuel och David lyckades knipa alla fyra med Marlene som etta på 70 km/h, jag tvåa på 64 km/h. Det gick galet fort! Och jag tyckte det var kul, trots krocken. Men inget som jag kommer göra igen, en gång räcker, då har man gjort allt! Men vill ni ha en adrenalinkick som heter duga så borde ni prova! Och även utsikten var väl värd priset för utflykten.

Nu har jag alltså lyckats med att göra två av de saker som fanns med på listan, upptäckte att en färd i London Eye fanns med lite längre ner och det gjorde vi på en klassresa i nian. Det var också en väldigt häftig upplevelse!
Bara 48 kvar! :-)

Leon

En fantastiskt vacker byggnad i Leon

På väg mot vulkanen

Cerro Negro

På väg mot toppen

Breath-taking

Vandring med pulkorna

Gänget och guiden

Våra galet snygga outfits

Igår var vi till Puerta del Cielo igen och lekte med mina fina! Först fick de rita och sen blev det el gato y el raton och landa. Blir alltid lika imponerad över deras energi, som aldrig tycks ta slut!

Jag låter bilderna tala

 

De tre sista bilderna har David tagit

Nu har vi börjat termin två på detta underbara läsår och vi konstaterade häromdagen att vi varit här i fyra månader!

I helgen har det varit fullt ös i kyrkan då vi firat femårsjubileum. Detta firades med en gudstjänst ute på bygget av den nya kyrkan, i en byggnad bestående av pelare och tak så medan gudstjänsten höll på så blåste vinden in genom de icke existerande väggarna och när solen gått ner bakom våra ryggar så tilltog mysstämningen. Det blev dock lite kallt, men tack och lov så fick man hoppa och dansa lite och det var även bra att ha lite vänner att kramas med :)
Jag fick för första gången vara med och hjälpa till som servidor, vet inte hur jag ska beskriva det, men typ be för folk, ta emot de som faller och visa folk var de kan sitta. Det var en upplevelse alltså, kände mig mest ivägen när alla andra vana medarbetare sprang omkring utan att vara ivägen för någon och skötte jobbet galant, men det kommer väl. Det är absoluit något jag vill göra igen! Efteråt fick jag och en vän i uppgift att stoppa is i plastmuggarna för läsken, iskallt job kunde vi konstatera när fingrarna försvann någon gång där i mitten. Men vi hade trevligt och det var en otroligt fin kväll!

Ett skratt, ett leende
Två ögon utan botten
Träffar ditt hjärta
Som smälter
Och bildar en djupröd pöl
Framför dina fötter
I dina ögon
Glimtar ett ljus
Som ingen någonsin sett förut
Inifrån dig
Flyr alla skuggor
När ditt hjärta känner
Att det hittat hem

Nu är vårt jullov snart slut, imorgon börjar skolan igen. Ser fram emot det! Vi har en galen termin framför oss, med en massa överraskningar, möten och annat underbart!

Nu till veckan tog vi en tur till Selva Negra och bodde där ett par dagar. Vi vandrade i bergen och såg en fantastisk utsikt över hela Matagalpa. Vi såg en korallorm som vi sen fick veta är galet giftig och ett bett är dödligt, vi stod någon halvmeter ifrån. men den var fin, heh. Sen såg vi en apa och hörde ett vrål som med lite fantasi från vår sida kunde komma från en leopard. Emanuel såg även en jättespindel under en sten men det valde vi andra att blunda för, för det enda vi såg var en liten pappalångben på villovägar.
Vi tog även två turer på hästar, i riktig cowboystil red vi på slingrande vägar med den mest breathtaking utsikt ever. Jag älskade varje sekund och kunde ha varit kvar där på hästryggen ett par timmar till, minst. Men rumpan sa sitt efteråt och dag två var liiiite mer smärtsam, menlika underbar för det!

Det var galet kallt och vi höll på att blåsa bort, men det fanns varmvatten i duschen, något som efter tre månader med kallvatten var väldigt skönt, om så bara för ett par dagar.

På ett hus där fanns flaggor och städer från hela världen, till och med Gävle

Dessa vandrade omkring och skrek lite överallt

Promenix

Vi alla fyra vid ett enormt träd, ändå litet i jämförelse med många andra

Rompaaa

på toppen

Ja, ni ser ju själva. Trollskog!

Killarna var the perfect match för kvällen

Min lilla pålle dag två, mys!

Nytt år, 2012. Det är helt galet egentligen, men när jag vaknade på morgonen den första januari kändes allt som vanligt. Kanske är det positivt. Ett nytt år behöver inte alltid betyda en ny start, det kan också betyda en fortsättning på något som redan påbörjats. Det beror lite på hur man ser det.

Min nyårsafton blev helt underbar och en dag jag kommer minnas länge. Vi började kvällen med möte i kyrkan, dock så hade vi fårr höra att det började klockan sju men när vi kom dit då var predikan i full gång. Men det vi hörde sen var i alla fall väldigt bra. Efter predikan och bön satte vi stolarna längs väggen i kyrkan och bildade som en enorm halvcirkel. Sen bjöds vi på mat, glass och tårta. Tillsammans med fina människor så blev det en väldigt lyckad stund!

 

Därefter blev vi hembjudna till några vänner från kyrkan där vi en gång till blev bjudna på mat, traditionell Nica-mat som består av kyckling och grönsaker samt lite potatis. Därefter lekte jag med familjens lilla prinsessa ett tag. När de sen skulle iväg efter någon timme skjutsade de hem oss hit till huset. Vi begav oss då ner till parken där Marlene och Emanuel befann sig tillsammans med ett gäng ungdomar.

Vid tolvslaget befann vi oss här utnför huset på gatan och såg tre gamlingar brinna upp (en nyårstradition här, de gör en docka i naturlig storlek och proppar den full med smällare och annat, sen tänder de på den på tolvslaget för att bränna upp det gamla), en massa tricitracas smällde och det var fyrverkerier i alla väderstreck. Väldigt mysigt!

 

Tänkte visa er lite fler bilder från Bocay

Badstället

Vår lilla kompis

Pannkaksstekning

Utsikt från köket

Kakao på torkning

små söta grisar!

på gatan utanför huset

Slänggungorna


Tack för en fantastisk resa!

Nu i veckan har vi varit iväg på en lite längre resa tillsammans med en vän från församlingen och hennes dotter. Vi var och besökte vår väns systers familj som bor i Jinotega, i en by som heter Bocay. Vi hade fått för oss att det bara var ett par timmars resväg från Matagalpa, men när vi väl fått allt lite klarare för oss så visade det sig att bussresan tog sju timmar. Bussen var knökfull och då menar jag det verkligen, folk stod nästintill på varandra och gungade i takt med bussens som skumpade fram på bergsvägarna. I Ryssland var mottot: always one more, här är det snarare: always one more, until the bus explodes. Vi hann dock inte till explosionen.

När vi kom fram så möttes vi av en otroligt vacker utsikt, en liten by med bergen i bakgrunden. Amazing! Familjen som vi besökte bodde i ett mysigt trähus med en flod som rann precis på baksidan. Vi bodde dock i ett hus tvärsöver gatan där de hade sitt förråd av kaffe och majs, i säckar eller på golvet.

Vi har varit med om mycket under de här dagarna. Första dagen gick vi tillsammans med dottern i familjen och några ungdomar från kyrkan till ett ställe där det gick att bada. V'gen dit var dock det mest äventyrliga. Det tog ungefär 45 minuter och det var uppförsbacke hela vägen. Det soä kom att bli det lit emer äventyrliga var att majoriteten av sträckan så var vägen täckt av ett decimetertjockt lager med lera. Så kanandes hit och dit avancerade vi oss sakta uppåt för att till slut komma till ett väldigt mysigt ställe där några badade och vi andra satt och pratade. På vägen ner sen så kändes det lite som att snabbaste vägen ner var att sätta sig på rumpan och åka kana. Vi gjorde dock inte detta utan kanade oss nerför, mumsandes på en apelsin som plockats direkt från ett träd som vi gick förbi. En mysig känsla bara det!

Dagen efter åkte vi på en liten utflykt då vi fick se hur de odlar och torkar kakao. Vi fortsatte även till ett ställe där vi såg de gulligaste griskultingarna jag någonsin sett, och det bara kryllade av dem. Därefter åkte vi till en kyrka som låg lite mitt ut i ingenstans, vi hälsade på pastorn i hans hus som låg precis bredvid och satt där och pratade ett tag.

På kvällen var vi på möte i en kyrka som låg nära där vi bodde och efter det gick vi till ett minitivoli som fanns mitt i staden. Där fanns ett litet, litet parisehjul, men underskatta aldrig det lilla. Det var galet! Det gick hur fort som helst och ett tag kändes det som om vi skulle åka ut. Men det var roligt! Trots att fjärilarna i magen fladdrade omkring ett bra tag efteråt.

Hemresan gick bra men även den var otroligt lång. Den började vid halv tre på morgonen och vi var hemma här i huset vid elvatiden. Som en zombie gick jag sen omkring den dagen, men efter en natts sömn är jag nu fit for foght för nyårsfirande ikväll! Om några timmar kommer vi gå till kyrkan och efter det tror jag vi kommer spendera resten av kvällen här i huset.

Säckar med majs

Hela gänget på utflykten uppför lerberget

Som sagt... :-)

Fler bilder kommer, nu ska jag göra mig iordning för att gå till kyrkan.
Och gott nytt år på er hemma i Sverige!
Vårt nya år infinner sig om sex timmar ungefär.

Les deseo un año nuevo con muchas bendiciones, mucho amor y mucho gozo.