Desde mi interior

Nu är jag hemma i Sverige igen, efter en resa som blev nästan åtta timmar längre än väntat på grund av förseningar som orsakade ett missat plan. Nu sitter jag i alla fall i mitt lilla krypin nere i källaren hemma i huset. Det är mysigt och vad som är ännu mysigare är att jag har min familj nära. Jag saknar Nicaragua och det gjorde ont att lämna, men nu är jag här hos min familj. Ibland önskar jag att man kunde vara på två ställen samtidigt, mitt hjärta är i alla fall på två ställen.

Sista dagen här i mitt älskade land! Det gör så ont i hjärtat så fort jag tänker tanken att jag imorgon vid den här tiden sitter på ett flyg hem till Sverige. Det här har varit mitt liv i åtta månader och nu kommer det få ett snabbt slut. Vi har redan haft massa avsked och det har varit jobbigt, många tårar och många kramar och fina ord. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på det. Ikväll är det sista rycket. Vi ska ha vår despedida och alla våra fina vänner kommer att komma om ett litet tag. Vi ska ha en underbar sista kväll tillsammans med mycket glädje. Jag tror jag kommer gråta hur mycket som helst och det kommer kännas som om hjärtat slits ur kroppen, men jag vill minnas den här tiden med glädje och kärlek. Och som så många sagt här, vi säger inte hejdå, vi säger vi ses. För jag vet att jag kommer att komma tillbaka hit till mitt älskade land. För halva mitt hjärta kommer för alltid att finnas här i Nicaragua och här kommer jag alltid ha mitt andra hem och min andra familj.

Vackra ögonblick fångade med kameran. På så sätt kan minnet för evigt stanna kvar även fast ögonblicket försvann. Egentligen har de inte alls försvunnit, de har bara lagrats på ett ställe, ett mycket speciellt ställe, ett ställe bara för skatter. I mitt hjärta.

Igår eftermiddag var också ett sånt där tillfälle då jag insåg hur ogärna jag vill lämna det här landet, den här staden och de här människorna. Var på gudstjänst i kyrkan och hjälpte Lea med barnen på söndagsskolan. Vi ritade, eller mest de, jag satt och vek loppor, kommer ni ihåg dem? De där man skriver uppdrag på ena sidan och en färg på andra och går runt och frågar folk efter siffror och tvingar dem göra alla de uppdrag som man skrivit? Barnen älskar dem i alla fall och många av dem är galet påhittiga när det gäller uppdrag, att krama en viss person, att hoppa som en groda, att slå i väggen upprepade gånger och att lyfta en stol, med någon sittandes i. De tycker det är roligt och jag också om jag ska erkänna.

Igår gick jag och la mig med ett stort leende på läpparna och hjärtat fyllt av kärlek. Hade varit på en underbar gudstjänst i kyrkan, med människor somo jag tycker så galet mycket om! Efter mötet lekte jag med två små änglar. Att få se dem springa runt med ett leende som nådde från öra till öra och få höra deras glada skratt fylla kyrkan, det smälte mitt hjärta.

Igår märktes det på riktigt att regnperioden har börjat smyga sig in, eller smyga och smyga, klampat in med dunder och brak, bokstavligen! Vid tvåtiden öppnade sig himlen och regnet öste ner, det regnade in i vårt rum från ett par hål i taket och skapade en mindre pool på golvet. Det åskade och blixtrade något enormt. Och jag tyckte det var mysigt!

Nu är det tomt här i huset, Sofia och Stina åkte mot Sverige igår förmiddag. Vi saknar er tjejer! När vi gick till kyrkan på eftermiddagen höll jag flera gånger på att vända mig om och säga något till Sofia, både på vägen dit, men också i kyrkan. Sen kände jag mig bara dum när jag nästan hade pratat ut i luften. Hade nog verkat lite konstigt, ingen annan hade ju förstått någonting och jag vet inte vad jag skulle sagt om de bad om en förklaring. Kanske att det fattas något och att jag inte riktigt förstått det än. Men att det ändå finns kvar, det är bara ingen som ser det.

Nu har vi varit här i Darío i två dagar sen vi kom hem från vår lilla minisemester till Costa Rica. Vi behövde förnya vårt pass för vår sista månad här och därför bestämde vi oss att åka tillbara till Liberia där vi var sist. Nu åkte vi dock dit för lite andra äventyr än sist och Julia var också där med oss i ett par dagar. Mys!

Vi reste tidigt på onsdag morgon och kom fram vid lunch, vi gjorde inte så mycket den dagen, vi laddade mest upp inför resten av tiden. Dagen efter spenderade vi på stranden, sjukt varmt vatten och vi njöt av varje sekund. Vi var även på en kulturutställning i ett gammalt fängelse där och tittade på konst samt några dansare som var galet grymma. Åt god glass gjorde vi också!

Fredagen tänkte vi också spendera på stranden, åtminstone en del av den. men på riktigt latinamerikavis så skulle nästa buss ta oss dit vi skulle, men när nästa buss passerat ungefär femton gånger så gav vi upp och gick och handlade lite innan vi hämtade upp Julia på busstationen.

Lördagen däremot blev vår stora äventyrsdag då vi besökte naturreservatet Rincon de la Vieja. Efter fem och en halv timmes vandring hade vi sett helt underbar natur, öppna fält omgivna av berg, djupare skogar med alla möjliga sorters träd, vackra utsikter och porlande vatten. Vi hade sett apor i träden, stora ödlor på stigarna och vi hade hörd fågelsång som vi aldrig hört förut. Dessutom hade vi badad vid ett vattenfall en och en halv timmes vandring genom alla dessa landskap. Det var en av de vackraste platser jag någonsin sett! Helt breath-taking!

Tack för trevliga dagar i grannlandet! Men det var skönt att komma hem till Nicaragua igen. Det här landet kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Hela fina gänget!

Porlande vatten, under en hängbro som gav upphov till sjösjuka

Vid en varm källa. Nedanför fanns kokande vatten och det ångade verkligen. Ånga som luktade kokta ägg.

Till vänster; glad tjej och vacker natur. Till höger; paradiset!