Desde mi interior

Igår fick jag vara med och dela en stor dag för två av mina vänner. Det var ett otroligt vackert bröllop och festen sen bjöd på både skratt och tårar, precis som det ska vara! Tacksam över att ha fått dela dagen mer er och era familjer och vänner!

 

Min balkongdörr står öppen och jag får ibland för mig att bara gå ut och ställa mig där och titta och förundras över allt liv utanför. Även nu när klockan börjar närma sig tio så skapar solens sista strålar ett vackert ljus över hustaken och det är liv på gatorna. Fint. Sommar.

Ibland älskar jag att bara betrakta livet på håll, som en historia som spelas upp inför mig och jag är åskådare som kommit dit för att få historien berättad för mig. Då upptäcker jag så mycket mer, så många saker som jag annars skulle missat, som jag annars skulle ha rusat förbi.

 

Har idag varit på äventyr till Vänerns strand, Gaddesanda närmare bestämt, galet va lång tid det tog för mig att få kläm på vad stället egentligen hette. Valde att inte uttala det högt i början för att reservera mig helt från oundvikliga felsägningar. Men det var ett vackert ställe och med trevligt sällskap och barn att leka med kunde det inte bli mycket bättre. 

 

Jag har länge skrivit det här inlägget, men sedan slängt det och inte vågat trycka på publicera. Varför? För att jag inte har vågat, trots att jag innerst inne har vetat att det är viktigt. Nu kändes det som att det var dags att ta det där sista steget.

 

Jag har svårt att hitta ord för att uttrycka mig, för det är så stort och så svårt att fånga in på ett fåtal rader. Tacksamhet kan vara ett bra sammanfattande ord, men som rymmer så mycket, men även det ordet är alldeles för litet. 

 

Något av det mest värdefulla som finns i mitt liv är de människor som finns runt omkring mig, varje dag, varje vecka, året runt. Det är de människor som någon gång har satt sitt fotspår i mitt hjärta och som jag aldrig någonsin kommer kunna glömma. De människor som har hjärtan som rymmer alla, även mig, de som sträcker ut sina händer för att hjälpa en medmänniska på vandringen och de som accepterar utan att döma. Det är värdefullt, det är viktigt och det är något som varje människa förtjänar, för det är bland det finaste som finns.

 

På gudstjänsten idag predikade min pastor om nåden och att Gud älskar villkorslöst, vi kan inte prestera fram något inför Gud, vi kan inte prestera fram hans kärlek, den finns där oavsett. Vi är inte bra nog att komma inför Gud egentligen, men tack vare hans enorma nåd så har vi blivit fläckfria inför honom. Och det är stort. Större än jag någonsin kommer kunna förstå.

 

Nåd och förlåtelse är något som vi alla behöver få tal del av, men som vi också behöver ge ut. Att förlåta en människa är att sätta den personen fri och att förlåta innebär också att sätta sig själv fri. Att älska någon så mycket man kan med sin mänskliga förmåga och bortse från alla mänskliga brister och fel, det är nåd. Och att därtill lägga till Guds kärlek som han kan fylla oss med, då blir kärleken till andra människor så stor att det kan rädda liv. Bokstavligen.

 

Jag är tacksam för alla vänner som jag fått i Gävle under tiden jag bodde där, jag är tacksam för att flera av er står kvar än idag, trots att vi bor många mil ifrån varandra. 

 

Jag är tacksam för att jag kommit hit till Trollhättan. Jag är tacksam för att jag fått träffa så många människor som jag faktiskt skulle kunna göra allt för, verkligen vad som helst! Vänner som jag hoppas jag får ha kvar så länge jag lever. Vänner som blivit min familj.

 

Så tack, det är allt jag kan säga, tack för att ni är de ni är och tack för att ni låter mig vara den jag är.

 

Om man skulle komma in i min lägenhet för tillfället så ser man först en hall, som är ungefär lika rörig som vanligt, alltså inget ovanligt. Tar man ett kliv längre in så ser man en väldigt tom hylla till vänster, det ser helt enkelt ut som om personen som bor här har flyttat ut och glömt den. Tar man ett steg till in i vardagsrummet så är det som om en bomb exploderat. Där står nämligen alla saker som för bara några timmar sedan var i hyllan i hallen, den som nu står tom. Dessutom så står en ny möbel bestående av fyra separata delar mitt på golvet i sin väntan på att få byta plats med hyllan, hyllan ska i sin tur skruvas ned och tas ner i källaren. Och därtill så ligger resväskan fortfarande på golvet, dock nu lit emer tom än senast och packningen inför morgondagens jobb ligger även den på golvet klar och redo att tas till bussen. Och jag då? Jag sitter i soffan och begrundar allt detta och tänker att det är väldigt bra att jag inte har något inplanerat besök de närmsta dagarna, då hinner jag kanske fixa iordning en del i alla fall. 

 

När jag nu konstaterat att det inte går att göra så mycket åt röran för tillfället så sätter jag på en film. Bra lösning känner jag nu..

 

Igår var det studentfirande hela dagen! Så roligt! Det var fem år sen vi sprang ut, det känns helt galet! Men jag kommer fortfarande ihåg hur kul vi hade det! Och nu var det extremt roligt att se mina fina vänner ta studenten. Lycka!

 

Hemtentorna är inskickade och trots att resultatet kommer först i slutet på juni så kan man ändå säga att sommarlovet har börjat (om det nu kallas sommarlov). Nu väntar en massa studenter, så roligt! Det är fem år sedan jag tog studenten, helt galet, men det var sjukt kul.

 

I helgen var det läger med ungdomarna och förutom en massa lek och fin gemenskap så togs även första doppet för året, frågar du mig så var det svinkallt, frågar du någon av de andra, lite mer modiga tjejerna, så var det tydligen ganska varmt och skönt. Mina tår försvann dock ett tag kan jag ju tillägga. Men det var mysigt ändå. Höjdpunkten på lördagskvällen var ändå den magiska kanotturen genom spegelblankt vatten. Dimman låg som ett täcke över vattnet och solen hade tittat fram igen efter åskan och regnet. Vackert!