Desde mi interior

Det är så mycket som jag skulle vilja göra, så mycket jag vill kunna, prova på eller genomföra. Och jag har inte riktigt accepterat att jag inte kommer kunna göra allt, för kroppen håller inte ihop. Det är lite som att mista en del av sig själv, nåt saknas och man måste leta för att hitta nåt att fylla utrymmet med, bara det att utrymmet behöver fyllas med vila och återhämtning, men det har inte riktigt sjunkit in än. Efter 2 år inbillar jag mig fortfarande att jag ska vakna upp en morgon och vara frisk. Förträngning kallas det nog..
Det är en resa jag måste göra, att inse att jag inte kan bli som förr, men att komma fram till vad jag kan göra och istället fokusera på det, annars kommer jag gå under.
Samhället hjälper inte heller till direkt, allt är så inriktat på prestationer att de som inte kan prestera hamnar i skymundan och liksom glöms bort. Du ska bli bäst på det du gör och vill du inte det saknar du ambition och driv. Du ska klara av att hålla femton bollar i luften och klarar du inte det är du en dålig människa. Du ska klara av att arbeta heltid, träna, laga mat, hålla lägenheten kliniskt ren, umgås på sociala event mm och mitt i allt detta ska du se bra ut, kläderna ska vara på topp och sminket vara oklanderligt. Och så funderar man på varför människor blir sjuka?
Jag vet att jag har mycket att jobba med och jag måste lära mig att inte se ner på mig själv som människa för att jag inte klarar av alla de ovanstående nämnda punkterna. Men det är svårt. Det är lite som att erkänna att man är sämre än alla andra, att man saknar motivation. Och det känns lite som att erkänna att jag aldrig kommer bli frisk. Och det är nog den känslan jag är rädd för.

Ska det behöva gå så långt att man kollapsar innan man inser vad man egentligen klarar av och slutar tänka på allt man borde göra? När ska jag inse att jag aldrig kommer bli den jag var eller kommer kunna göra allt jag gjorde? Och att det jag är och det jag gör är bra nog?