Desde mi interior

Jag har svårt att uttrycka mig, jag saknar ord. Det slog mig igår hur mycket av mitt hjärta som jag har gett ut till barnen här. När vi lekte igår i Puertas del Cielo kände jag hur paniken steg i mig när tanken slog mig att det inte är lång tid kvar. Mitt hjärta kommer slitas sönder och det finns inget jag kan göra åt det. Jag trodde inte jag skulle känna såhär, jag trodde inte jag var kapabel till det. men nu har det visat sig att jag haft fel hela tiden. Jag kan ge ut mitt hjärta på det här sättet, jag kan lämna kvar bitar av mig på platser jag besöker och jag kan få plats med hur många personer som helst i mitt hjärta. Alla barn, de har en speciell plats och ingen kommer någonsin kunna ta dem därifrån. Jag kommer alltid ta med mig minnen härifrån, i form av bilder som jag kan titta på, men också i form av lukter, smaker och känslan av att krama om någon av dem eller hålla dem i handen. Men det viktigaste av allt är det jag kommer ha kvar i hjärtat. När det gör ont kan jag plocka fram dessa minnen ur min förvaring och se tillbaka och fyllas av samma känslor som jag fylls av nu, varje gång jag kommer dit. Och det är något jag är så otroligt tacksam över!

Jag kommer åka hem och fortsätta med mitt liv i Sverige, men jag kommer aldrig, aldrig glömma dem och trots att jag inte är här så kommer en del av mitt hjärta alltid vara det. Den tanken gör det inte lättare att åka hem, men jag kommer ta med mig så många minnen att jag kommer kunna drömma om dessa platser för alltid. Och det är så otroligt dyrbart för mig.

Idag följde jag med Julia till bussen för att hon ska åka tillbaka till Costa Rica. Det har varit galet kul att ha henne här och det var trist att se henne åka!

Nu har även regnet börjat komma igen. Igår befann jag och Sofia oss i kyrkan och lekte med barn när regnet slog till med dunder och brak. När vi gick till kyrkan småregnade det lite men när vi sen skulle gå hem hade vi fyra små nyfikna tjejer som hade väldigt roligt åt att vi sprang ut i regnet och plaskade i vattnet. Regnade in i kyrkan gjorde det också, en stor pöl på golvet. Men jag tycker ändå att det är mysigt på något sätt. När första regnet kom blev det jubelrop här. Det kom i rätt tid, vi höll på att svettas bort.

I fredags var vi iväg till Managua på ett möte. Vi var till kyrkan Hosanna som verkligen är gigantisk. Och när vi kom, ungefär en timme för sent, så var det fullt där inne och folk stod i kö utanför. Men på något sätt lyckades vi allihop få platser väldigt långt fram. När vi kom in sa det något om missionärer och knuffade oss mot främre delen av kyrkan. Vi hade i alla fall fin uppsikt över vad som hände på scenen. Det mindre lyckade var väl att vi tappade räkningen på hur många gånger filmkamerorna zoomade in oss och vi kom upp på två stobildsskärmar längst fram i kyrkan. Lite pinsamt kanske. Men mötet var bra, väldigt bra. Claudio Freidzon predikade om att ha ett rätt hjärta, att ha ett öppet hjärta för att Gud ska kunna kalla det sitt hem. Väldigt fint. På förbönsstunden efteråt var det som om ett youtubeklipp spelades upp framför våra ögon. Han blåste lite, folk föll, han kastade en handduk, folk föll, han snuddade dem lite och de föll och så höll det på. Det var väldigt mäktigt men samtidigt lite ovant. Men Gud var där, det var det ingen tvekan om och jag tror vi alla kände Guds närvaro. I alla fall gjorde jag det.

Jag har fått vara med om så otroliga saker på min resa här på andra sida jorden, i mitt Nicaragua! Det är omöjligt att räkna upp alla här, det skulle ta dagar, men något som gjorde stort intryck på mig nu senast var den missionsresa vi var på tillsammans med hela klassen. Vi åkte tillbaka till Bocay, stället där vi spenderade några fina dagar mellan jul och nyår i december. En härlig känsla att komma tillbaka till den välbekanta lilla staden efter en fyra och en halv timmes resa på ett camioneta-flak, elva pers plus all packning.
Vi bodde på våningen ovanför stället vi bodde på sist, då delade vi rum med kaffebönor och majs, nu delade vi rum med en fin pastorsfamilj.

Under veckan fick vi vara med om mycket och i vrje sak vi gjorde kunde vi tydligt se hur Gud var med, eller genom motgångar av diverse slag kunde vi se att det fanns något att bryta igenom. Och Gud lämnade aldrig.
Fyra församlingar fick vi besöka på fyra dagar och vi var även och evangeliserade i hur och på gatan där vi bad för folk och bjöd in dem till gudstjänsterna. På dessa möten fick vi vara med och betjäna människorna på många olika sätt. Det som gjorde mest intryck på mig var att vi fick bli använda av Gud genom direkta profetiska tilltal till människor. Jag har aldrig gjort det förut, jag har aldrig trott att Gud ville tala till någon annan genom mig, jag menar, det finns ju hur mycket människor som helst om kan göra det! Men under veckan fick jag känna hur Gud ledde och hur han talade, inget av det jag sa var mina ord, det var Gud som berörde. Vi fick även vara med och be för människor, många av dem blev helade. Det verkade så lätt! Människors tro i det här landet övergår allt jag någonsin sett tidigare. Det är mäktigt!

Veckan tog slut fort, alldeles för fort. Men det har kommit mycket positivt ut av resan, vi som team har blivit med sammansvetsade och arbetar bättre tillsammans. Vi kan slappna av tillsammans på ett helt annat sätt och jag bara brinner av en sån kärlek och omtanke för dem. Jag är glad över att få vara en del i det.

Flakfärd

Bocay!

Dagsutflykt till en finca!

Ridning!

Nu har vi haft en ledig helg och den spenderade vi i Pochomil. Så mycket vila blev det kanske inte, men det var skönt att komma iväg ett tag. Imorgorn åker vi iväg på missionsresa till Bocay och kommer stanna där en hel vecka. Det ska bli otroligt kul!

Nu i helgen har vi badat en massa, otroligt varmt vatten och mycket vågor. Inga rockor den här gången! Däremot en massa folk. Semana santa som kommer nu till veckan är alla Nicaraguaners lediga vecka och då passar alla på att åka till stranden. I lördags när vi satt och åt frukost kom det typ fem proppfulla bussar direkt efter varandra och tömdes fort på folk som, liksom vi, längtade efter det svalkande vattnet. Vi åt mango, spelade kort, badade ännu mer, promenerade, såg vackra solnedgångar, åt dagsfärsk fisk från havet och lite till.