Desde mi interior

Vi var iväg på missionresa i söndags, till ett ställe som heter San Francisco Libre, efter en timme med buss och en timme med flak så kom vi fram till det underbart vackra samhället som ligger precis vid Managuasjön. Vi var med på Gudstjänsten och därefter åt vi lunch tillsammans. Sedan utforskade vi omgivningarna lite, vi fick åka i små träbåtar runt och titta och även en tur på sjön. Väldigt mysigt!

I måndags fick jag ännu en gång tillfälle att vara på mitt absoluta favoritställe här, med barnen i Puerta del Cielo. Vi hade med oss en fotboll och gick till en lite större plan i närheten, full med stenar, buskar, grästuvor och koskit, men barnen (och vi, iaf jag) hade hur kul som helst! Vi lekte och lekte och lekte och deras energi tycks aldrig ta slut. Men jag älskar det!
Sen när jag satte mig ner i gräset kom en av de yngre killarna bort och satte sig bredvid mig, la sig i mitt knä och sen satt vi så, flera andra barn kom dit och satte sig också. Och mitt hjärta smälter, gång på gång..

Igår utforskade vi en liten del av huvudstaden. Vi åkte typical Nica-buss på morgonen och det är verkligen otroligt charmigt. Du kan hoppa av och på i princip vart du vill och ibland när bussen stannar plockar den upp försäljare som går fram och tillbaka i bussen och skriker ut vad de har att erbjuda: Güerilas con cuajada y gaseoooooooooooooosaaaaaaa! Hur charmigt som helst. Det är aldrig tyst och det är alltid någon i rörelse. Sen så spelades det lovsånger konstant hela bussresan på ungefär en och en halv timme. Ropa till Gud på spanska kändes igen, men det blir en underbart atmosfär oavsett om man förstår allt som sjungs eller inte. Verkligen något som måste upplevas när man kommer hit.

Vi var även på bio och såg nya Twilight, som var sjukt grym, men jag vill gärna se del två på en gång, tack, hehe. Dagen avslutades med sen middag på ett mysigt litet ställe med palmtak, julpynt och livemusik tillsammans med Daniel och två av hans vänner. Vi kom hem till huset igen vid midnatt.

Efter lunch idag så har vi lektion med Nicavännerna och ikväll är det ungdomsmöte i kyrkan. Imorgon ska vi åka iväg till Tipitapa på missionsresa!

Vi hade hembesök idag, vi besökte tre olika familjer, läste Bibeln, pratade lite och bad. Alltid kul att träffa människor!
Under sista besöket så öppnade sig himlen och stora tunga droppar började smattra mot plåttaket och sen stod väggen av regn där som en ogenomtränglig mur. Dropparna studsade i backen och bildade ett moln av vatten över gatan. I ljuset av bilarnas strålkastare blev dropparna tydligare men syntes ändå bara som små streck. Vi kunde inte göra så mycket annat än att vänta.
När regnet då öagt sig lite tog vi sats och klev utanför tryggheten och värmen och de första metrarna gick allt bra och vårt hopp tändes för ett tag. Sen var det som om någon där uppe hånflinade mot oss och skrattade lite för sen öppnade sig himlen på nytt och inte ens trädens lövverk kunde skydda oss från dropparnas attack.
Vi ökade farten på våra steg men vattnet hade redan hunnit leta sig in innanför kläderna och blöta ner dem från två håll, utifrån och inifrån. Allt på samma gång. Och tröjan klistrade sig mot kroppen som en magnet. Håret kunde hindra dropparnas färd mot ansiktet för ett tag men när även det skyddet gav vika rann vattnet i strida strömmar nerför kinder och panna. Det var bara att gilla läget. Tummen upp!
När vi knackat på dörren här hemma och blivit insläppta kunde kläderna vridas ut och jag blev förvånad över hur mycket vatten de kan suga åt sig på den kora stunden, för det var inte många minuter det handlade om. När vi väl bytt om och suttit oss för att äta middag avtog regnet för att sen försvinna helt. Någon kanske tyckte vi behövde en dusch. Hade jag varit förberedd hade jag älskat att sprungit, gått eller bara suttit ute och känna regnet strömma ner över mig. Men det kommer väl kanske fler gånger!

Och jag känner att jag börjar bli lite väl trött nu när en sån här liten sak kan uppta mina tankar så länge att jag finner det värt att skriva om det här. Men ta det med en nypa salt. Fast det är sant, det lovar jag.

Vardage rullar på som vanligt här nu, men fortfarande slås jag av hur ovanligt och hur otroligt det faktiskt är att jag är här. Jag gick utanför huset igår imorse när jag vaknade och bara blev helt förundrad över att det faktiskt är möjligt. Och när jag och Marlene gick för att handla lite igår så sa hon att det egentligen är ganska otroligt alltihop. Vi bor i en stad i Nicaragua, vi är sammanlagt sju svenskar här och det är allt, todo. Inte konstigt att folk tittar konstigt på en! Man får helt enkelt vänja sig vid att man alltid kommer vara annorlunda här, man kan inte och vill inte, ändra sitt ursprung. Vi kan inte hjälpa att vi ser annorlunda ut, pratar annorlunda eller beter oss annorlunda. Istället får vi försöka anpassa oss så gott det går utan att försöka glömma vart vi kommer ifrån. Att försöka smälta in och bli en av dem är omöjligt, vi kan inte byta nationalitet, men vi kan smälta in så mycket vi kan, jobba på att ta till oss kulturen och respektera den och sen vara stolta över att våra hjärtan kan älska det här landet, precis som det är och även vara glada över det välkomnande vi faktiskt får här, för att vi är de vi är.

Men jag kommer aldrig sluta fascineras över att vara här, över allt nytt som händer och allt vi får uppleva. Och jag önskar att jag kunde ta in så många fler intryck än jag gör, men det kan vara onödigt att även hjärnan får koka över. Värmen får oss att koka ändå.

Senare dag ska vi på hembesök med en av pastorerna i kyrkan och ikväll vet jag faktiskt inte vad som händer. Jag har i flera dagar nu bara drömt om att få ta ut kameran på en tur, får se om jag kan få till det.

Här kommer några bilder från la playa en Costa Rica

Nu har vi precis ätit middag och ikväll ska vi på gudstjänst. Tidigare idag har vi haft lektion med våra vänner härifrån, om andligt ledarskap. Det har varit lite tomt på praktikfronten den här veckan på gruind av lite tumult kring presidentvalet som hölls i södags. Men nu är det lugnare och jag ser fram emot att få komma tillbaka till allt nästa vecka!

Nu har värmen börjat komma hit också, det har inte regnat på flera dagar och solen har skinit hela dagarna i principo. Jag gillar det! Men det är varning på bländning när man kliver utanför dörren.

Vad har mer hänt då.. Just ja, Hanna åkte i måndags morse, med en taxi som var en timme sen, himmel och pannkaka, men hon hann i tid till flyget och är nu en los Estados Unidos. Vi allihop önskar förstås att hon vore här med oss ist, det är väldigt tomt utan dig!
Sen har jag och Marlene åkt på någon förkylning så vi har snorat, hostat, nyst och kraxat ikapp nu ett par dagar men efter några mirakelpiller och sömn (dock inte så mycket som vi borde, men tydligen tillräckligt) så är vi på benen igen och kommer vara fit for fight igen inom en snar framtid. Vänta bara!

Med hjärtat i mina utsträckta händer väntar jag på att det ska explodera, explodera för Dig och för alla det lyckas träffa...

Lägger upp några bilder från våra äventur i Monteverde med Canopy och Bungyjump!

Nu sitter jag och Marlene pa ett internetcafe i Libera, de andra har gatt till hotellet med maten vi nyss kopt och vi ska snart ga och ata. Vi har nu spenderat tva dagar pa olika strander ungefar en timmes bussresa harifran. Och vi har alla blivit lite solbranda och ser ut som kraftor lite har och dar, men vad gor man om man smorjer in sig innan och efter att man badat nagon timme, det hjalper inte direkt. Men vi hade en awesome time. Eller pura vida som man uttrycker sig har.

Och sen till the big big huge surprise moment, jag har hoppat bungyjump!!!!
Tisdag till torsdag morgon var vi till ett stalle som heter Monteverde och som ar en regnskog/djungel en bit harifran. Vi bodde pa ett sjukt mysigt hotell och pa onsdagen tog vi en heldag vid ett stalle som heter eXtremo och som har en massa aventyr for turister. Det forsta vi gjorde var att aka Canopy, linbanos i djungeln. Helt underbart kul! Hogt over the most breath-taking place susade vi fram som superman, hangande i luften, mitt i djungeln gjorde vi en Tarzan-swing, en enorm jattegunga fran en hog plattform. Awesome! Plus en massa andra linbanor dar vi i sittande stllning akte genom skogar och over dalar. Pura vida!!

Efter det sa blev et alltsa dags for bungyjump. Tre av de andra bestamde sig fort men for mig tog det lite mer tid, jag ar ju ganska mesig, egentligen, hehe. Och nar det handlar om att kasta sig ut fran hog hojd utan att ha nagon som helst kontroll sa ar det inte riktigt min basta grej liksom. Men till slut tog jag mig i kragen och insag att jag faktiskt ville gora det. Sa det slutade med att jag stog dar i gallerkorgen, 147 meter over marken, med en underbar vy runt omkring, medan tva killar (instruktorer/sakrare) stod bredvid mig och raknade ner, fem, fyra, tre, tva, ett, JUMP! Da var det bara att kasta sig ut. Och ahhh vilken kansla! Helt underbart! Och varldens adrenalinkick, tror jag var speedad timmar efterat haha. Att bara falla fritt for att sen fangas upp av gummirepet och studsa upp och ner med en av de vackraste utsikter jag sett snurrande runt, runt, upp och ner omkring mig. En kansla som ar svar att beskriva. Och efterat kande jag att jag faktiskt gjort nagot stort for mig, nagot som bade jag sjalv och manga andra aldrig trott jag skulle gora. But I did it!! Och jag skulle vilja gora det igen.

Senare samma kvall var vi med pa en Night Walk i djungeln, en guidad tur. Rustade med ficklampor begav vi oss av och det var verkligen en upplevelse. Vi fick se flera djur! Bland annat sengangare, tvattbjorn, en enorm vandrande pinne, ett flertal lustiga insekter och svampar som fick dott tra att lysa i morkret! Men det varsta av allt var tarantellorna, hehe. Tva stycken fick vi se, ute i det fria. De bodde dar i sina halor och krop fram pa sina ackliga ben, rys. Men jag lyckades fota en anda, lite bildbevis liksom. Haha. Men det var som sagt en upplevelse!

Nu ska vi tillbaka till hotellet.
Pura Vida

Nu ar vi i Costa Rica! Just nu ar vi pa ett hotell i Monte Verde och jag har inget svenskt tangentbord, men det gar val ganska bra sahar ocksa!
Vi kom till Liberia igar, dar vi planerat att vara nar vi inte ar pa utflykter. Vi checkade in pa ett hotell och sedan utforskade vi staden lite. Darefter gick vi tillbaka till hotellet och tog ett lang bad i poolen, i regnet, men det var mysigt!

Idag tog vi med oss all packning och for mot Monte Verde, tre bussar och ungefar sex timmar senare kom vi fram. Sista bussen aktes pa smala bergsvagar typ rakt upp to the middle of nowhere, men nar vi kom hit sa vara det en hel stad, mitt i djungeln, typ. Jag overdriver nog lite dock. Men det ar ganska fascinerande!
Vi gick mot vart hitell som ar sjukt mysigt och vi kommer bo har tva natter. Idag har vi inte hunnit med sa mycket forutom atit en god middag och kollat i lite affarer, men imorgon borjar aventyret. Vi ska bland annat aka Canopy som ar en linbana hogt upp i djungeln. Ska bli sa sjukt underbart! Trots att jag ar lite nervos, det ar anda i luften vi ska vara. Loco..

Nu ska jag vara lite social med de andra innan vi ska sova, avfard 07-30 imorgon. I'm loving this!