Desde mi interior

Mina dagar består just nu av c-uppsatsskrivande och allt vad det innebär (så trött på att försöka hitta vetenskapliga artiklar nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen), träning, kyrkan, en kropp som inte vill samarbeta och otaliga desperata försök att inte bli sjuk mitt i alltihop. Hade ju varit precis vad vi behövde nu liksom...

 

Jag har sett massa nya filmer, lyssnat på massa ny musik, lagt pussel, ritat (finally, efter galet lång tid), tolkat gudstjänst till spanska för första gången, umgåtts med fina människor och myst med katten. 

 

Hjälp va skönt det kändes att skriva det här, utan att fundera över att skriva vetenskapligt, inte skriva i första person och vända och vrida på allt för att det ska låta så snyggt som möjligt. Hjärnan ställer om sig rätt fort ändå.

 

Regnet smattrar mot rutan
Strimmor av vatten rinner i floder
Reflektionen i rutan bleknar bort
Allt flyter samman till ett kaos

Handen sträcks ut och möter sin bild
Ritar suddiga spår på fönstret
Mönster utan någon mening
Men som ändå resulterar i bilder

När ögonen vågar lyftas upp
Syns verkligheten genom strömmarna
Sakta försvinner skuggorna
Det är livet som knackar på

 

Och så var jag tillbaka i det här med att jag är så sjukt dålig på att uppdatera, egentligen förstår jag inte varför jag envisas med att hålla igång, det går ju uppenbarligen inge vidare. 

 

Skolan tar all tid och energi just nu, examensarbete i nästa kurs och nu en massa förberedelsen och vetenskapliga teorier och metoder, det är precis lika kul som det låter... 

 

Har haft en väldigt mysig jul- och nyårshelg och tagit några dagar ledigt även fast det inte fanns möjlighet egentligen. Pussel följde med upp till Gävle och det gick hur bra som helst! Han börjar bli mindre rädd för varje dag som går!

 

Och så för att göra allt lite roligare så avslutar jag med en bildbomb, som vanligt typ..