Livet knackar på

2017-10-16@12:27:41

Regnet smattrar mot rutan
Strimmor av vatten rinner i floder
Reflektionen i rutan bleknar bort
Allt flyter samman till ett kaos

 

Handen sträcks ut och möter sin bild
Ritar suddiga spår på fönstret
Mönster utan någon mening
Men som ändå resulterar i bilder

 

När ögonen vågar lyftas upp
Syns verkligheten genom strömmarna
Sakta försvinner skuggorna
Det är livet som knackar på

 
 
 

I takt med Ditt hjärta

2017-10-04@15:27:41

När tårarna rinner
Av förtvivlan och ångest
Har Du redan räknat dem
Och samlar dem i Dina händer

 

När mitt hjärta slår så hårt
Av rädsla och panik
Lägger Du Ditt hjärta bredvid
Tills mitt slår i takt med Ditt

 

När tankarna slår till
Fulla av hat och hopplöshet
Har Du redan burt dem
Och talar liv in i mitt liv

 

När mina ögon tvingas stängas
Av ångest och svag självbild
Vet Du redan vad jag ser
Men Du ser en annan bild

 

När ångesten tar över mig
Fyller mig med hat
Har Du redan varit där
Och Du vill ta mig därifrån

 

När rädslan förblindar mig
Tvingar mig tillbaka
Har Du redan förstört hindret
Och bär mig över spillrorna

 

När vattenmassorna drar mig ut
Försöker dränka mig
Har Du redan gått på vatten
Och räckt mig Din hand

 

När jag inte tror på imorgon
Då tror Du på mig
Och Du berättar för mig
Att jag är Ditt barn

 

Att Du aldrig kommer lämna
För jag är en del av Dig
Gång på gång viskar Du till mig
Att Du älskar mig

Each moment of courage her own life she saves

2017-09-28@16:09:35
Kameran. Natur. Höst. Vatten. Dans. Livet.
 


Back to basics

2017-09-03@20:11:15
Svartvitt, naturligt ljus. Kreativt utlopp. 
 
 
 

Kvar finns bara du

2017-08-16@22:12:00

Det blixtrar i den klara natten
Himlen klyvs i två
Mäktiga krafter
Skrämmande nära

Sicksackmönstret lyser upp allt
Ingenting kan längre döljas
Styrka utan like
Utlämnande svar

Stjärnorna får ge vika
Något annat tar över
Smärtande skönhet
Bultande hjärtan

Luften darrar av spänning
Kräver ett gensvar
Maktlöst krig
Oskyldiga offer

När lugnet återigen tagit över
Krossat en vägg av motstånd
Darrande lugn
Återuppväckta drömmar

Känslan är kvar som en dröm
Andningen blir djupare
Ögonen sluts
Kvar finns bara du

 
 
 

Good enough

2017-06-06@22:38:00
Föreställningsdags helgen som varit. Två föreställningar, genrep och allt som hör till. Stressigt, nervöst, men så galet roligt, trots allt. Att stå på scen har aldrig riktigt varit min grej. Tanken på att stå där, med massa ljus på mig och folk som kollar får det att krypa i mig. Även om det blivit bra mycket bättre sen första gången jag skulle göra något inför publik så är det fortfarande en jobbig process som går igenom min hjärna inför varje gång det är dags att ta det där steget ut i synligheten. Samtidigt så är det en utmaning och jag gillar utmaningar. Så svaret på frågan varför jag plågar mig själv när jag inte måste är att jag ser det som en möjlighet att utvecklas ett myrsteg. Men nu var det inte det jag skulle skriva om egentligen, utan om det som alltid händer mig efter ett sånt här event, när jag kommit hem och börjar ta in allt på riktigt...
 
När jag kommer hem efter en föreställning, eller liknande, startas processen där jag ska gå igenom filmer och bilder från tillfället. Det är här som allt börjar egentligen. För det jag gör när jag kollar på filmerna är att granska mig själv med mina mest kritiska glasögon och leta efter fel och brister så jag kan trycka ner mig själv i skiten så mycket som möjligt. För det är min första reaktion, tyvärr. Och den här gången är inte annorlunda. Jag tittar på filmerna och blir frustrerad på mig själv när jag ser att jag inte sträcker på benen och pointar fötterna , jag blir irriterad på att jag inte kan ha någon som helst kontroll på mina vilt viftande spagettiarmar, jag skäms när jag ser mig själv som en klumpig elefant bredvid de andra graciösa dansarna med fina linjer och jag blir ledsen när jag intalar mig själv att jag inte borde stå där på scenen för att jag helt enkelt är för dålig. Det går så långt att jag mår dåligt och varje sekund av filmerna känns som tortyr och självplågeri. 
 
Men så händer nåt och mitt i alla känslostormar och all destruktivitet vaknar jag liksom upp ur mitt bubbleliknande tillstånd. Det här har aldrig hänt förut, visst har folk sagt till mig att jag inte ser saker klart, men jag har ofta viftat bort det som något de säger för att de måste, eller för att det förväntas av dem. Nu kom ett ögonblick av klarhet, men det räckte för att tankarna skulle börja spinna.
 
I så många år har jag förnekat min kropp, jag har inte velat veta av den, vilket har gjort att jag haft väldigt dålig koordination och kroppskontroll, för min kroppsmedvetenhet har varit lika med noll. Att jag började dansa var en seger för mig, en sjukt stor utmaning och en dröm som blev sann. Jag har dansat i två och ett halvt år av mitt snart 27-åriga liv, två och ett halvt år är ingen tid alls egentligen när det handlar om att ta tillbaka och återerövra nästan 18 förlorade år. Istället för att fokusera på allt jag inte kan, så borde jag se utvecklingen och det jag faktiskt kan idag som hade varit en omöjlighet för 2.5 år sen. Jag arbetar på att ta tillbaka kroppskontroll, koordination och medvetenhet om vad min kropp är kapabel till och det är inget som går över en natt för någon, så varför ska jag förvänta mig det av mig själv och slå ner på mig själv för att jag inte lyckas med det? 
 
Istället för att fokusera på hur jag tycker jag ser ut när jag dansar borde jag se till det som dansen får mig att känna. För uppenbarligen blir jag accepterad som jag ser ut, det är inte längre någon som stöter bort mig för att jag ser ut på ett visst sätt, utan jag är jag och det är tydligen nog. Det dansen får mig att känna är tillhörighet, jag får vara del av en fin gemenskap där jag kan vara den jag är, med alla mina tokigheter, och det är okej. Dansen får mig att känna lycka, lycka över att kunna uttrycka mig med kroppen när ord inte räcker till. Jag vågar inte släppa loss än, mycket för att jag fortfarande arbetar upp tilliten till min kropp, men det kommer och lite lossnar för varje gång, men jag blir alltid glad när jag dansar. Det är en trygg plats. Dansen får mig att känna tacksamhet på så många nivåer, till så många människor och det kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig. 
 
Jag dansar för mig. Och det borde vara good enough.
 
 
 

Dansen

2017-05-15@13:39:23

Linjer träder fram 
Skakande bildas helhet
Färglöst
Osynliga mönster som ändå ger svar
Begriplighet bortom räckvidd
Gråmelerat
Likt dansande fötter på sten
Svävande, suckande
Avlägset

Formerna vaggas till ro
Små bitar i taget
Outhärdligt
Trevande efter något glömt
Skrikande i tomhet
Försvinner
Fötterna dansar sin egen väg
Lämnar spår till eftervärlden
Smärtsamt

Det vackra finns där bakom
Skrikande, trevande
Närhet
Explosion av inre ord
Ett moln av eld
Hetta
Sökandet tar aldrig slut
Dansandet upphör inte
Evighet
Evigt


Skuggor

2017-02-06@00:01:58

Skuggorna spelar

Linjer, mönster

Oregelbunden skönhet

Spelar över ditt ansikte

Glimtar av ljus

Får dina ögon att skina

Farligt, vackert

 

Skuggorna dansar

Panik, ångest

Kvävande skönhet

Blixtrar över din kropp

Det ljus som når dig

Lyckas träffa rätt

Får dig att brinna

 

Skuggorna jagar

Fångar dig

Släpper inte taget

Skriken, andetagen

Hjälper dig ur

Trycker dig ner

Gör dig förödande vacker

 

Skuggorna regerar

Blixtrande skönhet

Fängslande skräck

Blandas tillsammans

Skrik, linjer

Mönster, ångest

Tar skuggorna med sig i dansen

Cold as ice

2017-01-07@21:15:00
Canon EOS 1D Mark II, Tamron 28-75 1:2.8, studioblixtar
 
 

Carola- Drömmen om julen

2017-01-06@15:49:07
 
Canon EOS 1D Mark II, Tamron 28-75 1:2.8 och Canon 75-300 1:4-5.6

Kopparklinten

2017-01-05@19:20:00
 
 
 Canon EOS 1D Mark II, Tamron 28-75 1:2.8

You don't have to try

2017-01-02@22:23:38

Både jul och nyår har passerat, snabbare än jag kunnat blinka. Har varit och hälsat på familj, släkt och vänner i Gävle. Fint! Julen betyder mycket för mig, ett så fint tillfälle att umgås med familjen, men det går djupare än så, vi firar att Jesus föddes. Och det är stort! Därför har julen en stor plats i mitt hjärta. Allt är intensivt och halvt rörigt ibland, men all stress försvinner när vi tillsammans sitter ner, sjunger lovsånger och läser julevangeliet. En djupare frid kommer över oss. Och det är vackert. 


Sen kommer nyår som blir mer hysteriskt för varje år. Nyårslöftena ska bli bättre, du ska bli en bättre människa och du ska slänga dig in i saker som du egentligen inte vill, bara för att samhället fungerar så. Du avger löften som, i bästa fall, håller januari ut, för det går inte att förändras över en natt. Och vad är det som säger att du inte kan förändra dig under resten av årets 364 dagar? Varför behöver du egentligen ändra på dig? Borde du inte duga som du är? All hets utifrån, alla måsten och alla krav, får mig att helst vilja krypa ihop under mitt duntäcke och sova bort tolvslaget. Min nyårsafton var fin, jag spenderade den med vänner och det blev en kravlös kväll. Jag älskade det. Men samtidigt mitt i allt finns en ångest, en känsla av att någonting borde hända på tolvslaget, något som egentligen är helt otänkbart, för jag är samma människa 23.59 som jag är 24.00 och jag tar med mig alla känslor, allt mående och alla tankar trots att årtalet ändras. Den där magiska gränsen man önskar fanns, den finns inte och kommer aldrig göra det. 

Jag tror alla människor behöver något att hålla fast vid, om än bara en illusion. Nyårsafton blir lite av en sådan, ett sätt att kunna börja om från början. Jag har många gånger avgett nyårslöften, men det har alltid varit destruktiva sådana, sådana jag tror jag mår bra av men egentligen inte gör. Därför håller jag mig borta från löften.

Så oavsett om du ser nyårsafton som något jobbigt eller som något positivt, så vill jag att du ska veta att du är värdefull. Det spelar ingen roll vad du gör eller inte, det som spelar roll är att du finns. Glöm inte det. 



Step by step

2016-12-21@23:25:10

Vänner alltså. Så värdefullt. Ibland när man känner sig nere är det sjukt lätt att bara ge upp och isolera sig i sin ensamhet. Varje steg utanför lägenheten känns som något oöverkomligt. Därför är jag så tacksam för vänner som inte dömer eller ifrågasätter. Som inte håller utfrågningar eller helt enkelt låter bli att bjuda in. Gemenskap där man kan vara som man är, oavsett ryggsäck och känslor för dagen. Där man kan komma och gå när man behöver och ändå känna sig trygg i att man kommer få en inbjudan igen, trots allt. Vänner som inte ökar på ensamheten utan som hjälper en ta steg ifrån den, genom att bara vara sig själva. Utan att vara medvetna om det hjälper de till med självbild, självförtroende och känsla av egenvärde. Ett ställe dit man kan komma utan den vanliga masken och fasaden, där man slipper spela livets teater och alltid vara på topp. Där man kan slappna av, känna trygghet och glädje. Där man kan vara sig själv. 


Så tack. Verkligen. Tack. 

Irony, sweet irony

2016-12-03@23:01:33

Efter mitt ganska så negativa inlägg senast tänkte jag att jag skulle vända på allt och bli superpositiv. Så här kommer alla fördelarna med att vara kroniskt sjuk. Get ready to rock'n roll.

1. Du får ditt frikort efter bara några få veckor vilket gör att du har gratis sjukvård i nästan ett helt år.

2. Folk känner igen dig på apotek, vårdcentral och andra vårdinrättningar så du känner dig faktiskt lite som hemma.

3. Du får narkotikaklassade läkemedel utskrivna som gör att du, för en liten stund, glömmer bort att du är sjuk. Dock endast en positiv flyktväg tills jag blir beroende och abstinensen är sjukt jobbig när jag måste avgiftas.

4. Om du vaknar en dag och inte pallar mer än att sova, äta, sova och kanske se en film är det gött att slippa göra massa annat. En hel dag full av nada liksom..

5. Du kan slippa massa saker och skylla på sjukdomarna, hur gött att slippa träffa folk, hjälpa till eller behöva anstränga dig?

6. Ironi, sarkasm och humor!

Men nummer 1 är faktiskt bra på riktigt, jag lovar!

Acceptans

2016-11-30@21:41:17

Det är så mycket som jag skulle vilja göra, så mycket jag vill kunna, prova på eller genomföra. Och jag har inte riktigt accepterat att jag inte kommer kunna göra allt, för kroppen håller inte ihop. Det är lite som att mista en del av sig själv, nåt saknas och man måste leta för att hitta nåt att fylla utrymmet med, bara det att utrymmet behöver fyllas med vila och återhämtning, men det har inte riktigt sjunkit in än. Efter 2 år inbillar jag mig fortfarande att jag ska vakna upp en morgon och vara frisk. Förträngning kallas det nog..
Det är en resa jag måste göra, att inse att jag inte kan bli som förr, men att komma fram till vad jag kan göra och istället fokusera på det, annars kommer jag gå under.
Samhället hjälper inte heller till direkt, allt är så inriktat på prestationer att de som inte kan prestera hamnar i skymundan och liksom glöms bort. Du ska bli bäst på det du gör och vill du inte det saknar du ambition och driv. Du ska klara av att hålla femton bollar i luften och klarar du inte det är du en dålig människa. Du ska klara av att arbeta heltid, träna, laga mat, hålla lägenheten kliniskt ren, umgås på sociala event mm och mitt i allt detta ska du se bra ut, kläderna ska vara på topp och sminket vara oklanderligt. Och så funderar man på varför människor blir sjuka?
Jag vet att jag har mycket att jobba med och jag måste lära mig att inte se ner på mig själv som människa för att jag inte klarar av alla de ovanstående nämnda punkterna. Men det är svårt. Det är lite som att erkänna att man är sämre än alla andra, att man saknar motivation. Och det känns lite som att erkänna att jag aldrig kommer bli frisk. Och det är nog den känslan jag är rädd för.

Ska det behöva gå så långt att man kollapsar innan man inser vad man egentligen klarar av och slutar tänka på allt man borde göra? När ska jag inse att jag aldrig kommer bli den jag var eller kommer kunna göra allt jag gjorde? Och att det jag är och det jag gör är bra nog?



Follow on Bloglovin
RSS 2.0