Desde mi interior

"Så många gånger hade hon gått just den här vägen, en liten bit, så många gånger hade hon även vänt om tidigt, många gånger hade hon inte påbörjat den alls. Av rädsla, av känslomässiga anledningar eller av sorg, hon visste inte. Men kommer jag någonsin våga gå hela vägen?

Minnena från förr sätter spår, spår hon aldrig tror kommer blekna, de kommer för alltid ligga och skava, som en ovanligt påflugen insekt; när man väl tror att den försvunnit och man slappnar av, hör man det vanliga irriterande surrandet igen och den har kommit tillbaka. För alltid en kamp som man vet att man inte kan kontrollera, som aldrig kommer ge upp. Men kommer jag någonsin kunna kämpa tillbaka tillräckligt mycket?"

En början, det finns mer, det ligger dock för nära, för nära för att visas här. Jag låter er spela på fortsättningen själva, kanske kommer ni på allt bättre än jag...

Nu ska jag ta och äta lite lunch, jag känner att jag vänder på dygnet, men det är väl lika bra. Börjar jobba på onsdag och då blir allt verkligen uppochner. Semn ska jag lägga mig ute och läsa i solen, härligt värre!

Har varit en sväng på stan med Jenny idag också och sett Jenny i kläder hon aldrig skulle använda, ganska underhållande... Var inte orolig Jenny, inga bilder visas här ;)

Kram

Jag vet flera vars liv har förändrats mycket på väldigt kort tid, i positiv riktning, den känsla det ger kan vara både skrämmande och oerhört underbar. Skrämmande eftersom man inte har någon som helst aning om vad som egentligen hände och man vet inte hur det kommer att sluta, men samtidigt så otroligt underbart eftersom det kan ge så mycket, både hur man ändras som person utåt men också en känslomässig förändring. Den känslomässiga är den jag drabbades av, det har skett två gånger, två resor, tre veckor. Jag ska inte försöka beskriva hur det känns, det går inte, orden räcker inte till. Men ni som känner mig bättre kan ha märkt en skillnad och då låter jag det vara upp till er att förklara den, om ni känner för det.

Jag vet bara att den här förändringen har gett mitt liv så otroligt mycket positivt. Både det att jag vuxit inom mig själv men också att jag fått en annan syn på världen och livet i allmänhet. Jag vet vad jag vill göra nu, det gäller bara för mig att inse att jag faktiskt kan klara av det, något jag tvivlar på i nuläget. Jag måste också fatta mod att ta första steget mot målet, det finns en liten chans att jag tog det steget idag, i höst får jag veta, men det känns så rätt! 


Blev en liten ordbajs här, men det får bli så ibland. Dagen har i alla fall bjudit på, förutom en massa tänkande, en massa sol, bad, kladdkakebak och böcker! Nu ska jag och syrran välja film inför ikväll.

Kram!

Hittills har dagen spenderats på Ockelbo marknad samt vid Medskogssjön. Marknaden är alltid lika trevlig, fyndade lite småsaker, bland annat lite ramar jag tänkte fixa till och sätta upp i rummet, jag har lite ideer men vi får se hur det blir!
När vi inte orkade gå längre, dels pga en hel massa folk men också pga värmen som blev väldigt jobbig efter ett tag, så for vi till sjön och åt lunch, badade mm. Härligt! Lyckades till och med med konststycket att INTE bränna mig!

Om ett tag får vi gäster på middag, men nu ska jag ta det lugnt och försöka få bort huvudvärken lite iaf. Just ja, ska fixa ansökan till i höst, bara betalning + bild kvar! :)

Kram på er!

Var och såg The Proposal med några vänner ikväll. Den var otroligt bra och jag skrattade en del, okej då, väldigt mycket faktiskt! Att något så otroligt dumt kan bli så sjukt komiskt men ändå så otroligt berörande mot slutet är en gåta, men de har gjort det bra. Mer underhållning åt oss, sådant är alltid bra :)

Frågan jag vill ställa är ungefär lika konstig som jag känner mig just nu, kanske är det därför som den passa in så otroligt bra. Varför känns det som om man genomgått en grundlig genomsökning av hjärtat när man lämnar ut något som ligger så otroligt nära? Jag får bara en känsla av att en del av mig fattas, eller åtminstone är på väg att försvinna, även fast jag håller fast i den med allt jag har, jag tänker aldrig släppa taget. Varför är jag då så nyfiken på hur det skulle bli om jag verkligen gjorde det?

Har haft fullt upp idag. Fick igår reda på att jag fått sommarjobb :) och var på ett informationsmöte i förmiddags. Lite senare efter lunch åkte jag och Sara ut till Valbo där vi skulle pynta flak, fler från klassen kom också dit. Efter att ha pyntat med björkar och ballonger kom vi till skrift på lakan och det visade sig att varken sprayen eller lakanen räckte så det blev till att ta en tur till Köpis och fixa det. Vilket dock var lättare sagt än gjort, en, EN, enda affär på hela köpcentret sålde sprayfärg, är det inte sjukt!? Där var den dessutom svindyr, men men, man tar bara studenten en gång i livet :)

Var hemma igen halv sex och kom hem och vände, satt i bilen igen tio minuter senare. Var först på Bibelskolans avslutning och sen på ett möte i Pk. Blev en bra kväll!

Nu taggar jag inför imorgon, det har inte riktigt sjukit in att jag tar studenten, men jag hoppas att morgondagen blir bra. Jag vill minnas den för resten av livet, som något positivt!

Kram

Det är inte mycket kvar nu, det märks hela tiden. Betygsinfo på samhällskunskapen, glad nyhet för min del och sen blev det hej och hej då på religionen, slutade vid tio... Tog en tur till biblioteket med Emmy och hittade en del böcker, måste ladda upp :)

Har bränt mig på benen, inte mysigt... Att jag alltid ska lyckas, det är helt sanslöst. Nu ska det dock, tyvärr, bli sämre väder så det hinner lägga sig. Nu har jag även ändrat min PA-rapport och skickat in den igen, nu får det vara nog!


Det är fortfarande deprimerande att veta att en sådan liten sak kan bli så stor och ta över så otroligt mycket, även fast det inte är meningen, egentligen. Saken är den att det faktiskt spelar stor roll, fast det beror egentligen på hur man ser det, men för mig, för mig spelar det roll och det är det som är så jobbigt. Drömmen har brustit för länge sedan men nu har även ett av mina mål blivit ouppnåeligt, förväntas det att jag ska vara på topp då?