Jag vill hjälpa dig upp igen
En tung börda lyftes från mina axlar idag men samtidigt kan jag inte komma ifrån en känsla av misslyckande, jag borde egentligen kunna bättre, varför gör jag inte det då? Svaret är enkelt: jag har ingen motivation, jag orkar helt enkelt inte kämpa längre eftersom jag vet att det är nästintill omöjligt. Jag önskar att den där glädjen och den där motivationen att hela tiden gör amitt bästa kunde titta fram igen, den har försvunnit och tagit all kämparglöd med sig, kvar finns jag, tomt, svart och omotiverat...
Det är bara ett litet tag kvar nu. Det är det som får mig att kämpa vidare för stunden, tanken på att det finns ett slut. Samtidigt kan jag inte komma ifrån en känsla av sorg, det är trots allt så lång tid det handlar om, så många minnen, så mycket glädje, som bara kommer försvinna och spridas över världen. Minnena finns kvar och dessa kommer jag bevara.
Jag vet hur det känns
(ännu en liten del av den)
Jag bär ett hopp om att vara till nytta
Ett hopp om att kunna hjälpa dig
Men låter du mig göra det?
Jag vet hur det känns
Att vara osynlig synlig
Som en del av allt fast ändå inte
Jag vet hur det känns
Att bygga tjocka murar
Som ingen får ta sig innanför
Jag vet även hur det känns
Att vara hembesökt av tvivel
Ett tvivel som äger hela mig
En enda liten händelse
Sätter djupa spår i livet
Spår som kanske aldrig försvinner
Det som gjort att jag kunnat fortsätta
Är tron på Honom som älskar mig
Han som älskar dig
