Mi vida te ofrezco para seguir tus pasos
2012-05-14@18:32:48
Igår eftermiddag var också ett sånt där tillfälle då jag insåg hur ogärna jag vill lämna det här landet, den här staden och de här människorna. Var på gudstjänst i kyrkan och hjälpte Lea med barnen på söndagsskolan. Vi ritade, eller mest de, jag satt och vek loppor, kommer ni ihåg dem? De där man skriver uppdrag på ena sidan och en färg på andra och går runt och frågar folk efter siffror och tvingar dem göra alla de uppdrag som man skrivit? Barnen älskar dem i alla fall och många av dem är galet påhittiga när det gäller uppdrag, att krama en viss person, att hoppa som en groda, att slå i väggen upprepade gånger och att lyfta en stol, med någon sittandes i. De tycker det är roligt och jag också om jag ska erkänna.
Vi lekte även en lek som barnen älskar, de ska sitta i en rad på stolar med händerna bakom ryggen, sen ska en person gå bakom dem andra och lägga ett föremål i någons händer och sen ska en person gissa vem som har den. Gissar personen fel får den personen skämma ut sig genom att bli gjord till höna och om personen gissar rätt så får personen som hade föremålet göras till höna. Mycket skratt.
Fick många kramar av barnen efteråt och en flicka kom fram till mig efteråt, gav mig en kram och frågade när jag skulle åka. När jag berättade det sa hon: Nej, åk inte! Te quiero! Och mitt hjärta smälte, som så många gånger förut...
Trackback
