Desde mi interior

Tack för en otroligt fin kväll igår och en fin dag i kyrkan idag!

 

Växtvärk var en helt fantastisk föreställning som handlade om övergången från barnatro till "vuxentro". Det är så mycket som kan komma emellan, som kan förstöra det självklara och fina man hade som barn. Saker som händer, personer man träffar eller personer som lämnar, val man gör i livet, allt räknas och kan antingen samlas ihop till något fint och då kanske övergången blir mer självklar, men sen kan det också skapa mycket förvirring och splittring inuti. Det man än en gång trodde på blev ifrågasatt och helt plötsligt upptäckte man att svaret man hade som liten inte riktig var så djupt rotat som man trodde och det självklara har blivit något förvirrande. 

 

Det står i Bibeln att vi ska vara som barn, att tro som ett barn är något av det mest fantastiska som finns. I Nicaragua träffade jag en liten flicka på min praktik vars tro verkligen kunde flytta berg om hon hade försökt göra det. Hon trodde att Gud kunde hela alla och att han ville göra det och när miraklen skedde, för det hände ofta, så var hon otroligt glad och tacksam och sa något så självklart som; jag visste att Gud kunde! Det var något av det finaste jag sett och hört och jag tänkte att hon kommer klara av allt, oavsett vad som händer, för hon går med sin Pappa som hon vet är störst av alla. Jag själv skulle önska allt var så självklart, att jag med självsäkerhet skulle kunna säga att jag vet att Gud kan hela dig och han vill göra det, han ska göra det så nu ber vi. Men i mig finns inte längre bara den självklara tanken, den har fått sällskap av många andra, som tvivel, osäkerhet, rädsla och överanalysering som allesammans blandas och bildar en oidentifierbar röra. Och vad som kommer ut av det är olika varje gång. Men jag strävar fortfarande efter att bli som ett barn, att kunna komma till Pappa och krypa ihop i Hans famn, bara för att jag vill vara nära Honom och för att jag vet att Han vill göra allt för mig, bara jag ber Honom.

 

Barn är små mirakel och vi borde se upp till dem mer än vi gör, för de bär på något underbart. Om vi tittar på dem så ser vi det lilla, men om vi tittar lite längre så ser vi en evighet.