Desde mi interior

Vänner alltså. Så värdefullt. Ibland när man känner sig nere är det sjukt lätt att bara ge upp och isolera sig i sin ensamhet. Varje steg utanför lägenheten känns som något oöverkomligt. Därför är jag så tacksam för vänner som inte dömer eller ifrågasätter. Som inte håller utfrågningar eller helt enkelt låter bli att bjuda in. Gemenskap där man kan vara som man är, oavsett ryggsäck och känslor för dagen. Där man kan komma och gå när man behöver och ändå känna sig trygg i att man kommer få en inbjudan igen, trots allt. Vänner som inte ökar på ensamheten utan som hjälper en ta steg ifrån den, genom att bara vara sig själva. Utan att vara medvetna om det hjälper de till med självbild, självförtroende och känsla av egenvärde. Ett ställe dit man kan komma utan den vanliga masken och fasaden, där man slipper spela livets teater och alltid vara på topp. Där man kan slappna av, känna trygghet och glädje. Där man kan vara sig själv. 

Efter mitt ganska så negativa inlägg senast tänkte jag att jag skulle vända på allt och bli superpositiv. Så här kommer alla fördelarna med att vara kroniskt sjuk. Get ready to rock'n roll.

1. Du får ditt frikort efter bara några få veckor vilket gör att du har gratis sjukvård i nästan ett helt år.

2. Folk känner igen dig på apotek, vårdcentral och andra vårdinrättningar så du känner dig faktiskt lite som hemma.

3. Du får narkotikaklassade läkemedel utskrivna som gör att du, för en liten stund, glömmer bort att du är sjuk. Dock endast en positiv flyktväg tills jag blir beroende och abstinensen är sjukt jobbig när jag måste avgiftas.

4. Om du vaknar en dag och inte pallar mer än att sova, äta, sova och kanske se en film är det gött att slippa göra massa annat. En hel dag full av nada liksom..

5. Du kan slippa massa saker och skylla på sjukdomarna, hur gött att slippa träffa folk, hjälpa till eller behöva anstränga dig?

6. Ironi, sarkasm och humor!

Men nummer 1 är faktiskt bra på riktigt, jag lovar!