Desde mi interior

Nästa vecka kommer vi gå på höstlov och vi har planerat in en tripp till Costa Rica, från måndag till lördag. Det ser vi fram emot, ett litet äventyr tillsammans!

Förra helgen var vi lediga och då var vi på ett litet äventyr till Masaya och Granada. Vi var och besökte en vulkan i Masaya på lördagen och därefter åkte vi till marknaden där vi gick runt och tittade på allt möjligt. Sedan åkte vi vidare till Granada där vi hade turen att hitta ett sjukt fint hotell väldigt billigt där vi stannade över natten. Sjukt mysigt med öppet tak på bakgården med mycket grönt och en fontän. Runt fanns gungstolar som vi bosatte oss i senare på kvällen efter att vi gått och köpt frukost till morgondagen.
På söndagen utforskade vi staden, först var vi uppe i ett klocktorn för utsikt över hela staden, väldigt vackert! Sedan gick vi ner till havet och där blev vi "uppraggade" av en som hade hand om turistfärder med båt bland öarna. Vi hakade på och tillsammans med fyra andra fick vi åka i en liten öppen båt bland alla fina gröna öar. Breath-taking-views! Verkligen helt underbart. Vi träffade även på en liten apokompis, sjukt söt.
Därefter tog vi en buss till Managua för att därefter åka vidare mot Dario, no problems tänkte vi, men tji fick vi. Vi hamnade inte alls på det ställe vi trott med bussen och därifrån gick bara bussar tillbaka till Masaya/Granada. Jahapp tänkte vi och fick ringa och fråga om råd och sen efter att vi frågat lite fler folk fick vi veta att vi behövde ta en lokalbuss till busstationen. När vi tagit en buss och hoppat av där vi blev tillsagda fick vi höra att vi var på fel ställe och behövde ta en buss till. När vi väl tagit den bussen så hamnade vi äntligen rätt och kom på en fullproppad buss till Dario. Efter att ha karusellat runt i huvudstaden utan system alls så hittade vi i alla fall rätt.

En bild säger mer än tusen ord och på många områden saknar jag helt ord just nu. Jag vet inte hur jag ska beskriva när någon frågar om det, just för att det sitter så nära att orden skulle kännas som att slita ut en del av mig.

Lugn dag idag, vi har inte haft någonting inplanerat än så länge, men ikväll ska vi nog till kyrkan på möte. Eftersom vi är ledig i helgen så kommer det väl inte bli så mycket möten, då vill vi nog helst åka iväg någonstans och uppleva och se saker.
Det har varit uppehåll idag, fram tills för ett litet tag sen då vi hörde det bekanta smattrandet av regnet utanför. Vi hann iaf med en promenad i staden utan att få ett ofrivilligt bad från ovan. Jag blir lika förundrad varje gång av skönheten i naturen här. Med bergen i bakgrunden och allt grönt som finns känns det som paradiset och för mig är det ett paradis.

Nu ska vi snart äta middag och sen troligen bege oss mot kyrkan. Jag trivs här, det är helt underbart. Jag tror jag saknar lite ord, det är svårt att beskriva något som man själv inte riktigt kan förstå, men det är lite det jag älskar, att få skapa minnen som inte riktigt går att förklara, det är minnen som måste upplevas och när man minns dem och upplever dem om och om igen, då översköljs man av längtan och kärlek. Människor kan ta och förstöra många saker, men minnen kan de aldrig ta, aldrig någonsin.

Det regnar och regnar här, men det är hyfsat varmt ändå, men ganska skönt att vara inne då, för att slippa få ett ofrivilligt bad. Nu är Hanna här också, fina Hanna! Jag och Marlene följde med till Managua igår och hämtade henne på flygplatsen, hur kul som helst!

Annars har vi lektioner, möten och praktik mm efter schemat och jag gillar det! Igår var vi i Puerta del Cielo igen, efter en tur till Sebaco som tog längre tid än väntat eftersom en del av bron rasat i floden efter allt regn så ena vägbanan var avstängd. Men det går att komma fram nu iaf, tur är väl det.

Idag skulle vi haft pastorsmöte på förmiddagen men det var tydligen inställt så istället gick vi med Hanna till hennes "familj", där hon bodde när hon var här sist och sen tog vi en promenad i staden, i regnet. Men det var mysigt. Fick verkligen öva på spanskan och jag älskar det. Det går knackigt men hoppas de förstår vad jag säger iaf :-)

Nu ska jag sätta mig och skriva ner mitt vittnesbörd på spanska, skriva ner det på papper från datorn alltså. Jag ska dela det på lektionen imorgon och det har blivit rättat så det inte ska bli alltför pinsamt, haha. i får väl se hur det går, är ganska nervös just nu. Men som tur är så känner jag alla som kommer vara där...

Här kommer lite bilder från när vi var på besök i San Ramon förra söndagen

Mitt hjärta har jag redan lämnat här och jag vågar inte ens tänka på hur jobbigt det kommer vara att ta med sig det hem igen. Just nu vill jag bara leva här och nu och göra det jag har kommit att älskar så högt. Tänk att lilla jag faktiskt sitter här. Det är helt otroligt, men samtidigt en större verklighet än något annat och jag skulle inte byta bort det mot något alls. Jag har gett mitt liv åt Gud och jag bara längtar efter att få veta vilka dörrar som kan öppnas, inte för att jag kan, utan för att Gud är störst och allt förmår jag i Honom som ger mig kraft.

Idag hade vi praktik i Puerta del Cielo som varje måndag. Men idag var speciellt, idag fick jag verkligen känna på hur något litet faktiskt kan betyda så mycket. Vi hade lekt med barnen, bett och sjungit och när vi var på väg därifrån följde några av barnen med oss för deras hus ligger på vägen där vi går. Två av dem kom då fram till mig och tog mig i varsin hand. Där gick vi, tre i rad, hand i hand och mitt hjärta grät. Jag älskar verkligen att vara där och om jag fått önska något hade jag velat vara där ännu mer. Inte för att det andra vi gör inte är helt fantastiskt, utan för att barnen där tog mitt hjärta från första dagen jag satte min fot där och jag har absolut inga planer på att ta det tillbaka, någonsin.

Igår var vi på missionstripp med Nica-eleverna till San Ramon, ett ställe en bit utanför Matagalpa. Vi var där på mötet och sen åt vi Nica-soppa innan vi begav oss hemåt igen. Vi åkte picupflak dit och hem, på ditvägen var det sol, men på hemvägen var det ösregn och då menar jag verkligen ösregn. Helt insane. Det kändes som att bada med kläderna på , det gjorde vi väl kanske också iofs, bara det att nu kom vattnet uppifrån och inte nerifrån. När vi kom till Matagalpa stannade vi för att få i oss något varmt att dricka och då bröt ovädret loss med ännu större kraft. Det var som sjöar på marken och regnet stod som en vägg. När vi sedan begav oss därifrån hade regnet avtagit lite men när vi kom till Dario var vi sjukt tacksamma för att vi faktiskt hade packat ner en del varmare kläder.

Nej, nu ska jag sluta skriva för vi ska sova och ladda upp inför morgondagen.

Dios le bendiga!
Abrazos

Nu börjar det ta sig! Var hos läkaren igen häromdagen och fick veta att infektionen är helt borta och fick bara utskrivet febernedsättande att ta vid behov samt någon form av energitillskott för att få tillbaka energin. Kanske har lite feber fortfarande men det är mycket bättre. Så nu ni, nu kör vi! 

Igår hade vi vår lediga dag så vi for till Managua vid elva och kom hem tolv timmar senare. Vi började med att äta lunch på RostiPollos, kyckling! Därefter begav vi oss till något köpcentrum av något slag. Vi blev lite hemmakära när vi åkte rulltrappa, hehe. De är dessutom sjukt julpyntsinriktade här. Vi såg julpynt i varje hörn, stora granar i alla möjliga och omöjliga färger. Helt sjukt. Mina kamerabatterier tog slut så jag kunde tyvärr inte ta någon bild, men ni får försöka tro på mina ord.
Vid femtiden gick vi på bio.. De andra ville se skräckfilm och jag och Marlene ville inte gå ensamma så vi offrade oss för teamet typ.. Vi såg El Eco. Jag måste vara loca, loca, loca... Men jag förvarnade om att jag hatar sånt och blir helt vettskrämd. Men men. jag såg filmen, hela filmen och tyckte slutet var bra. Mer ska jag nog inte kommentera. Man kan ju säga att jag inte riktigt klarar av skräck, jag blir helt konstig. Och sen när vi kom hem på kvällen och jag skull tvätta ansiktet så fick jag för mig att tjejen i filmen stod bakom mig och jag höll på att få en hjärtattack. Sen vaknade jag mitt i natten och höll på att skrika rätt ut av myggnätet som jag tyckte såg ut som ett ansike. Tjoho säger jag bara. Jag börjar bli tokig.
Sedan åt vi middag i Managua innan vi begav oss hemåt igen. Och förresten.. fem stycken i baksätet på en bil är inget jag rekommenderar för längre körningar(vi åkte bara typ tio minuter), men det kanske ni redan visste? :-)
Det var i alla fall en väldigt trevlig dag, trots skräckpanik. Så tack allihop!

Idag har vi tagit lite sovmorgon men jag tror att vi ska be lite snart och sen klockan ett har vi lektion med Nica-vännerna! Ikväll är det möten i kyrkorna.

Jag har blivit beordrad sängläge den närmsta tiden så nu sitter jag här... Jag vet att det är ganska bra, egentligen, men just nu skulle jag vilja vara ute med de andra, kan vara en ganska rastlös och stressad själ ibland och trots att jag just nu känner för att sova flera timmar så vill jag bara att febern ska försvinna, poff, så blev jag frisk..
Äter antibiotika och ska göra det tills imorgon, har knarkat febernedsättande och gör det fortfarande. Tack och lov att vi ska vara här länge, skulle vara tråkigt om hela resan blev förstörd på grund av några små sketna parasiter. Men man får ta det som det är..

Vi har varit ute på en del äventyr i veckan, vi var på vår första "missionstripp" i söndags, till San Antonio. En av Nica-eleverna är pastor där så vi var till hans kyrka och hade möte. Och jag tackar Gud för att jag inte är katolik... Vi blev indelade i grupper som skulle gå runt till husen där och bjuda in folk till mötet vi skulle ha. jag och Emanuel gick tillsammans med två av Nica-eleverna och de första tre husen gick bra.. Sen tog det stopp.. Vi kom in och frågade om vi fick dela något från Bibeln. Det första vi möttes av var en som sa att här var vi minsann katoliker. Sen fattade vi inte så mycket mer utom att de ville att vi skulle sätta oss, så det gjorde vi. Sen satt vi där, i 25 minuter, medan hon rabblade böner om och om igen, radband hade hon också som hon höll på och fingrade på. Samtidigt stod två stycken bredvid och verkade tävla om vem som kunde rabbla böner snabbast, för fort gick det. Ja... vad ska man säga, vi var ganska lättade när vi kom ut därifrån och sedan var det dags för oss att gå tillbaka för att mötet skulle börja. Tack igen Gud för att jag inte är katolik. Jag hade aldrig klarat av att hålla på sådär.. Mötet för övrigt blev bra!

Jag har det helt fantastiskt här. Jag älskar landet, människorna, kulturen, allt. Okej då, inte parasiterna, jag erkänner väl det.. Men resten. My heart belongs to you.