Haz llover, abre las puertas del cielo

2011-10-11@06:57:23
Mitt hjärta har jag redan lämnat här och jag vågar inte ens tänka på hur jobbigt det kommer vara att ta med sig det hem igen. Just nu vill jag bara leva här och nu och göra det jag har kommit att älskar så högt. Tänk att lilla jag faktiskt sitter här. Det är helt otroligt, men samtidigt en större verklighet än något annat och jag skulle inte byta bort det mot något alls. Jag har gett mitt liv åt Gud och jag bara längtar efter att få veta vilka dörrar som kan öppnas, inte för att jag kan, utan för att Gud är störst och allt förmår jag i Honom som ger mig kraft.

Idag hade vi praktik i Puerta del Cielo som varje måndag. Men idag var speciellt, idag fick jag verkligen känna på hur något litet faktiskt kan betyda så mycket. Vi hade lekt med barnen, bett och sjungit och när vi var på väg därifrån följde några av barnen med oss för deras hus ligger på vägen där vi går. Två av dem kom då fram till mig och tog mig i varsin hand. Där gick vi, tre i rad, hand i hand och mitt hjärta grät. Jag älskar verkligen att vara där och om jag fått önska något hade jag velat vara där ännu mer. Inte för att det andra vi gör inte är helt fantastiskt, utan för att barnen där tog mitt hjärta från första dagen jag satte min fot där och jag har absolut inga planer på att ta det tillbaka, någonsin.

Igår var vi på missionstripp med Nica-eleverna till San Ramon, ett ställe en bit utanför Matagalpa. Vi var där på mötet och sen åt vi Nica-soppa innan vi begav oss hemåt igen. Vi åkte picupflak dit och hem, på ditvägen var det sol, men på hemvägen var det ösregn och då menar jag verkligen ösregn. Helt insane. Det kändes som att bada med kläderna på , det gjorde vi väl kanske också iofs, bara det att nu kom vattnet uppifrån och inte nerifrån. När vi kom till Matagalpa stannade vi för att få i oss något varmt att dricka och då bröt ovädret loss med ännu större kraft. Det var som sjöar på marken och regnet stod som en vägg. När vi sedan begav oss därifrån hade regnet avtagit lite men när vi kom till Dario var vi sjukt tacksamma för att vi faktiskt hade packat ner en del varmare kläder.

Nej, nu ska jag sluta skriva för vi ska sova och ladda upp inför morgondagen.

Dios le bendiga!
Abrazos



Postat av: C-G

Vad härligt! :-D

2011-10-11 @ 20:44:04

Lämna ditt avtryck här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0