Mästerverk
2018-09-12@21:12:45
Varmsamt tar Du varje skatt
Även det som inte tycks något värt
Du ser det som finns inuti
Bakom världens tortyr
Dina händer skapar mästerverk
Slipar och formar
För att det ska bli något
Precis som Du vill ha det
Din kärlek skänker liv
Din frihet hopp
Du fyller varje vrå
Och varje hjärta ger Du slag
Skatterna Du format
Kan aldrig någonsin förtvina
Du har dem alla i Din hand
I tryggt förvar, helt omslutna
I Dina händer vilar jag
I Dina armar finns det ro
Ditt hjärtas slag ger kraft åt mitt
Du blåser liv i hela mig
Din kärlek ska vara min spegel
Mina ögon Ditt hjärta
Tankarna jag bär är Dina
Livet jag fått är Ditt
Lär mig bli mer lik Dig
Och hjälp mig visa andra
Att de är Dina skatter
Dina egna mästerverk
Allt det som Du skapat
Älskar Du så högt
Skatterna de skimrar
I ljuset från Dig
Varje liten pärla
Har Du i Din hand
Och Du kommer aldrig
Låta någon falla ur
You are the sunshine of my life
2017-11-24@22:03:00
Livet knackar på
2017-10-16@12:27:41
Regnet smattrar mot rutan
Strimmor av vatten rinner i floder
Reflektionen i rutan bleknar bort
Allt flyter samman till ett kaos
Handen sträcks ut och möter sin bild
Ritar suddiga spår på fönstret
Mönster utan någon mening
Men som ändå resulterar i bilder
När ögonen vågar lyftas upp
Syns verkligheten genom strömmarna
Sakta försvinner skuggorna
Det är livet som knackar på
I takt med Ditt hjärta
2017-10-04@15:27:41
När tårarna rinner
Av förtvivlan och ångest
Har Du redan räknat dem
Och samlar dem i Dina händer
När mitt hjärta slår så hårt
Av rädsla och panik
Lägger Du Ditt hjärta bredvid
Tills mitt slår i takt med Ditt
När tankarna slår till
Fulla av hat och hopplöshet
Har Du redan burt dem
Och talar liv in i mitt liv
När mina ögon tvingas stängas
Av ångest och svag självbild
Vet Du redan vad jag ser
Men Du ser en annan bild
När ångesten tar över mig
Fyller mig med hat
Har Du redan varit där
Och Du vill ta mig därifrån
När rädslan förblindar mig
Tvingar mig tillbaka
Har Du redan förstört hindret
Och bär mig över spillrorna
När vattenmassorna drar mig ut
Försöker dränka mig
Har Du redan gått på vatten
Och räckt mig Din hand
När jag inte tror på imorgon
Då tror Du på mig
Och Du berättar för mig
Att jag är Ditt barn
Att Du aldrig kommer lämna
För jag är en del av Dig
Gång på gång viskar Du till mig
Att Du älskar mig
Each moment of courage her own life she saves
2017-09-28@16:09:35
Kameran. Natur. Höst. Vatten. Dans. Livet.
Back to basics
2017-09-03@20:11:15
Svartvitt, naturligt ljus. Kreativt utlopp.
Kvar finns bara du
2017-08-16@22:12:00
Det blixtrar i den klara natten
Himlen klyvs i två
Mäktiga krafter
Skrämmande nära
Sicksackmönstret lyser upp allt
Ingenting kan längre döljas
Styrka utan like
Utlämnande svar
Stjärnorna får ge vika
Något annat tar över
Smärtande skönhet
Bultande hjärtan
Luften darrar av spänning
Kräver ett gensvar
Maktlöst krig
Oskyldiga offer
När lugnet återigen tagit över
Krossat en vägg av motstånd
Darrande lugn
Återuppväckta drömmar
Känslan är kvar som en dröm
Andningen blir djupare
Ögonen sluts
Kvar finns bara du
Good enough
2017-06-06@22:38:00
Föreställningsdags helgen som varit. Två föreställningar, genrep och allt som hör till. Stressigt, nervöst, men så galet roligt, trots allt. Att stå på scen har aldrig riktigt varit min grej. Tanken på att stå där, med massa ljus på mig och folk som kollar får det att krypa i mig. Även om det blivit bra mycket bättre sen första gången jag skulle göra något inför publik så är det fortfarande en jobbig process som går igenom min hjärna inför varje gång det är dags att ta det där steget ut i synligheten. Samtidigt så är det en utmaning och jag gillar utmaningar. Så svaret på frågan varför jag plågar mig själv när jag inte måste är att jag ser det som en möjlighet att utvecklas ett myrsteg. Men nu var det inte det jag skulle skriva om egentligen, utan om det som alltid händer mig efter ett sånt här event, när jag kommit hem och börjar ta in allt på riktigt...
När jag kommer hem efter en föreställning, eller liknande, startas processen där jag ska gå igenom filmer och bilder från tillfället. Det är här som allt börjar egentligen. För det jag gör när jag kollar på filmerna är att granska mig själv med mina mest kritiska glasögon och leta efter fel och brister så jag kan trycka ner mig själv i skiten så mycket som möjligt. För det är min första reaktion, tyvärr. Och den här gången är inte annorlunda. Jag tittar på filmerna och blir frustrerad på mig själv när jag ser att jag inte sträcker på benen och pointar fötterna , jag blir irriterad på att jag inte kan ha någon som helst kontroll på mina vilt viftande spagettiarmar, jag skäms när jag ser mig själv som en klumpig elefant bredvid de andra graciösa dansarna med fina linjer och jag blir ledsen när jag intalar mig själv att jag inte borde stå där på scenen för att jag helt enkelt är för dålig. Det går så långt att jag mår dåligt och varje sekund av filmerna känns som tortyr och självplågeri.
Men så händer nåt och mitt i alla känslostormar och all destruktivitet vaknar jag liksom upp ur mitt bubbleliknande tillstånd. Det här har aldrig hänt förut, visst har folk sagt till mig att jag inte ser saker klart, men jag har ofta viftat bort det som något de säger för att de måste, eller för att det förväntas av dem. Nu kom ett ögonblick av klarhet, men det räckte för att tankarna skulle börja spinna.
I så många år har jag förnekat min kropp, jag har inte velat veta av den, vilket har gjort att jag haft väldigt dålig koordination och kroppskontroll, för min kroppsmedvetenhet har varit lika med noll. Att jag började dansa var en seger för mig, en sjukt stor utmaning och en dröm som blev sann. Jag har dansat i två och ett halvt år av mitt snart 27-åriga liv, två och ett halvt år är ingen tid alls egentligen när det handlar om att ta tillbaka och återerövra nästan 18 förlorade år. Istället för att fokusera på allt jag inte kan, så borde jag se utvecklingen och det jag faktiskt kan idag som hade varit en omöjlighet för 2.5 år sen. Jag arbetar på att ta tillbaka kroppskontroll, koordination och medvetenhet om vad min kropp är kapabel till och det är inget som går över en natt för någon, så varför ska jag förvänta mig det av mig själv och slå ner på mig själv för att jag inte lyckas med det?
Istället för att fokusera på hur jag tycker jag ser ut när jag dansar borde jag se till det som dansen får mig att känna. För uppenbarligen blir jag accepterad som jag ser ut, det är inte längre någon som stöter bort mig för att jag ser ut på ett visst sätt, utan jag är jag och det är tydligen nog. Det dansen får mig att känna är tillhörighet, jag får vara del av en fin gemenskap där jag kan vara den jag är, med alla mina tokigheter, och det är okej. Dansen får mig att känna lycka, lycka över att kunna uttrycka mig med kroppen när ord inte räcker till. Jag vågar inte släppa loss än, mycket för att jag fortfarande arbetar upp tilliten till min kropp, men det kommer och lite lossnar för varje gång, men jag blir alltid glad när jag dansar. Det är en trygg plats. Dansen får mig att känna tacksamhet på så många nivåer, till så många människor och det kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig.
Jag dansar för mig. Och det borde vara good enough.
Dansen
2017-05-15@13:39:23
Linjer träder fram
Skakande bildas helhet
Färglöst
Osynliga mönster som ändå ger svar
Begriplighet bortom räckvidd
Gråmelerat
Likt dansande fötter på sten
Svävande, suckande
Avlägset
Formerna vaggas till ro
Små bitar i taget
Outhärdligt
Trevande efter något glömt
Skrikande i tomhet
Försvinner
Fötterna dansar sin egen väg
Lämnar spår till eftervärlden
Smärtsamt
Det vackra finns där bakom
Skrikande, trevande
Närhet
Explosion av inre ord
Ett moln av eld
Hetta
Sökandet tar aldrig slut
Dansandet upphör inte
Evighet
Evigt
Skuggor
2017-02-06@00:01:58
Skuggorna spelar
Linjer, mönster
Oregelbunden skönhet
Spelar över ditt ansikte
Glimtar av ljus
Får dina ögon att skina
Farligt, vackert
Skuggorna dansar
Panik, ångest
Kvävande skönhet
Blixtrar över din kropp
Det ljus som når dig
Lyckas träffa rätt
Får dig att brinna
Skuggorna jagar
Fångar dig
Släpper inte taget
Skriken, andetagen
Hjälper dig ur
Trycker dig ner
Gör dig förödande vacker
Skuggorna regerar
Blixtrande skönhet
Fängslande skräck
Blandas tillsammans
Skrik, linjer
Mönster, ångest
Tar skuggorna med sig i dansen
Cold as ice
2017-01-07@21:15:00
Canon EOS 1D Mark II, Tamron 28-75 1:2.8, studioblixtar
Carola- Drömmen om julen
2017-01-06@15:49:07
Canon EOS 1D Mark II, Tamron 28-75 1:2.8 och Canon 75-300 1:4-5.6
Kopparklinten
2017-01-05@19:20:00
Canon EOS 1D Mark II, Tamron 28-75 1:2.8
You don't have to try
2017-01-02@22:23:38
Både jul och nyår har passerat, snabbare än jag kunnat blinka. Har varit och hälsat på familj, släkt och vänner i Gävle. Fint! Julen betyder mycket för mig, ett så fint tillfälle att umgås med familjen, men det går djupare än så, vi firar att Jesus föddes. Och det är stort! Därför har julen en stor plats i mitt hjärta. Allt är intensivt och halvt rörigt ibland, men all stress försvinner när vi tillsammans sitter ner, sjunger lovsånger och läser julevangeliet. En djupare frid kommer över oss. Och det är vackert.
Sen kommer nyår som blir mer hysteriskt för varje år. Nyårslöftena ska bli bättre, du ska bli en bättre människa och du ska slänga dig in i saker som du egentligen inte vill, bara för att samhället fungerar så. Du avger löften som, i bästa fall, håller januari ut, för det går inte att förändras över en natt. Och vad är det som säger att du inte kan förändra dig under resten av årets 364 dagar? Varför behöver du egentligen ändra på dig? Borde du inte duga som du är? All hets utifrån, alla måsten och alla krav, får mig att helst vilja krypa ihop under mitt duntäcke och sova bort tolvslaget. Min nyårsafton var fin, jag spenderade den med vänner och det blev en kravlös kväll. Jag älskade det. Men samtidigt mitt i allt finns en ångest, en känsla av att någonting borde hända på tolvslaget, något som egentligen är helt otänkbart, för jag är samma människa 23.59 som jag är 24.00 och jag tar med mig alla känslor, allt mående och alla tankar trots att årtalet ändras. Den där magiska gränsen man önskar fanns, den finns inte och kommer aldrig göra det.
Jag tror alla människor behöver något att hålla fast vid, om än bara en illusion. Nyårsafton blir lite av en sådan, ett sätt att kunna börja om från början. Jag har många gånger avgett nyårslöften, men det har alltid varit destruktiva sådana, sådana jag tror jag mår bra av men egentligen inte gör. Därför håller jag mig borta från löften.
Så oavsett om du ser nyårsafton som något jobbigt eller som något positivt, så vill jag att du ska veta att du är värdefull. Det spelar ingen roll vad du gör eller inte, det som spelar roll är att du finns. Glöm inte det.
Step by step
2016-12-21@23:25:10
Vänner alltså. Så värdefullt. Ibland när man känner sig nere är det sjukt lätt att bara ge upp och isolera sig i sin ensamhet. Varje steg utanför lägenheten känns som något oöverkomligt. Därför är jag så tacksam för vänner som inte dömer eller ifrågasätter. Som inte håller utfrågningar eller helt enkelt låter bli att bjuda in. Gemenskap där man kan vara som man är, oavsett ryggsäck och känslor för dagen. Där man kan komma och gå när man behöver och ändå känna sig trygg i att man kommer få en inbjudan igen, trots allt. Vänner som inte ökar på ensamheten utan som hjälper en ta steg ifrån den, genom att bara vara sig själva. Utan att vara medvetna om det hjälper de till med självbild, självförtroende och känsla av egenvärde. Ett ställe dit man kan komma utan den vanliga masken och fasaden, där man slipper spela livets teater och alltid vara på topp. Där man kan slappna av, känna trygghet och glädje. Där man kan vara sig själv.
Så tack. Verkligen. Tack.
