Courage is not the absence of fear, but the triumph over it

2016-11-24@00:14:52
 
Att kunna låta kroppen kommunicera när orden inte räcker till kan vara något av det mest värdefulla jag får uppleva. Jag känner ofta att orden inte räcker till och har försökt ta till så många saker för att uttrycka mig. Saker som jag kunnat gömma mig bakom, en kamera, ett staffli, ett skissblock, en dataskärm eller en skrivbok. Saker där jag inte behöver vara fysiskt närvarande för betraktaren. Det har varit en trygghet att kunna skapa i ensamhet och sedan låta det flöda ut samtidigt som jag försvinner in i min egen lilla värld och betraktar betraktaren på ett säkert avstånd, tar in det som sägs utan att behöva förklara något eller försvara mig själv. Fram till nu. Hur kan det komma sig att jag, som inte alls tycker om att vara fokus för andras blickar, har hittat hem i dansen som, trots dess kreativa del i stängda rum, även handlar om just betraktande och fysisk närvaro i kreativitetens uppvisande? Att dansen har kommit att bli otroligt viktig för mig är knappast någon hemlighet, men det har även kommit att bli något djupare för mig, något som jag inte kunde föreställa mig, något som jag faktiskt såg som helt otänkbart innan. Jag har fått en helt annan respekt för min kropp, för hur den rör sig och vad den är kapabel till. För att jag gett den tillåtelse att uttrycka sig i närvaron av andra. I baletten är jag tvingad att sträcka på mig, att räta på ryggen, ha en stolt hållning och låta armar och ben sträcka ut sig till sin fulla längd. För mig, som större delen av mitt liv bara velat bli mindre, kura ihop mig och inte ta plats, är detta otroligt stort och något som länge känts som en omöjlighet. Jag har fortfarande ofta problem med att räta på mig, att låta min kropp ta plats och tillåta den att vara som den är, men varje gång jag gör det, varje gång jag vågar så går jag emot rädslan. Och jag har hört att det är det som kallas mod. 


Lämna ditt avtryck här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0