Desde mi interior

En liten bildbomb kan ni få eftersom jag varit så dålig på att skriva på sistone. Imorgon är det Valborg och dagen ska spenderas med vänner. Fint!

Och våren har kommit till stan, har tagit många, långa promenader ute i solen. Mys.

Det finns så många saker som vi inte kan förstå, saker som vi egentligen vill förstå men som går över vår förmåga. Där behöver vi tron, tron som kan flytta berg, för så står det skrivet. När något kommer emot oss måste vi stå fasta, vi måste lita på att Gud aldrig sviker. För även om vi lever i den här världen så strider vi inte på världens sätt. För de vapen vi strider med är inte svaga, de har makt inför Gud att bryta ner fästen, Guds ord är skarpare än något tveeggat svärd. Inget ska vara oss övermäktigt, allt förmår vi i Honom som ger oss kraft. Det är Hans löften till oss.

 

Det står skrivet att vi ska göra de saker som Jesus gjorde och ännu mer eftersom den Helige Ande bor i oss. Men vi måste kunna släppa taget om oss själva, vi måste släppa kontrollen till Gud, lägga våra liv i Hans händer, våga ta steget ut ur båten trots att det stormar runt omkring oss. Detta vill jag göra. Jag vill också gå på vatten.

 

Gud har lovat att alltid vara oss nära, att alltid leda oss på vår väg, ändra fram till Honom. Vi behöver lyfta bort slöjan från vårt ansikte så att vi kan se, se vägen, sanningen och livet. Och han kommer att stå där och vänta på oss med utsträckta händer. När vi kommer närmare tar Han emot oss och säger: Välkommen hem, mitt barn.

 

 

Veckorna passerar i ilfart och det är lite skrämmande samtidigt som det känns bra att vardagslivet fungerar så bra som det gör här. Var i Gävle nu i helgen en snabbis och på hemvägen kände jag hur mycket jag längtade hit. Och jag märkte även hur bra jag tyckte det kändes. 

 

Ikväll har vi haft cellgrupp och i skolan idag hade vi hlr så nu har vi fått prova på hjärt-och lungräddning, mycket tyngre än det ser ut och mer komplicerat, men det var kul!

 

Gammal bild, men texten passar i alla tillfällen. Stolt över att det står skrivet på ryggen min.

 

Vissa dagar kommer sitta kvar längre än många andra, igår var en sådan dag. En dag då jag somnade in lugnt på kvällen med ett leende på läpparna och en oerhörd känsla av tacksamhet. Då mår jag bra.

 

Efter en fantastisk gudstjänst så for vi ut ett gäng till Öresjö där det blev grillning, promenad till vattnet, trädklättring och annat mys. Lite senare framåt kvällen när regnet kom så var vi ett lite mindre gäng som gick in och satte oss i en hög bland filtar och där satt vi sedan resten av kvällen. Mycket fint.

 

Ibland hittar jag verkligen inga ord för att beskriva hur jag känner. Det bara flyger ord och tankar ut mig i en osammanhängande röra. Men en del av det jag kan uppfatta och pussla ihop är något fint. Tacksam.

 

Och för en gångs skull så hade jag kameran med mig, har saknat min lilla bebis! Och bilder blev det, i mängder..

 

Nu har påsken varit och för mig har den, förutom en massa annat fantastiskt, kommit med en liten uns av ledighet. Åkte till Gävle och var där i ungefär en vecka, träffade familj, släkt och vänner. Fint! Kom hem i fredags och gårdagen var också den fylld av fina vänner. Tacksamt! 

 

Kameran var med och för första gången på länge fastnade det bilder på minneskortet.