Each moment of courage her own life she saves

2017-09-28@16:09:35
Kameran. Natur. Höst. Vatten. Dans. Livet.
 



Good enough

2017-06-06@22:38:00
Föreställningsdags helgen som varit. Två föreställningar, genrep och allt som hör till. Stressigt, nervöst, men så galet roligt, trots allt. Att stå på scen har aldrig riktigt varit min grej. Tanken på att stå där, med massa ljus på mig och folk som kollar får det att krypa i mig. Även om det blivit bra mycket bättre sen första gången jag skulle göra något inför publik så är det fortfarande en jobbig process som går igenom min hjärna inför varje gång det är dags att ta det där steget ut i synligheten. Samtidigt så är det en utmaning och jag gillar utmaningar. Så svaret på frågan varför jag plågar mig själv när jag inte måste är att jag ser det som en möjlighet att utvecklas ett myrsteg. Men nu var det inte det jag skulle skriva om egentligen, utan om det som alltid händer mig efter ett sånt här event, när jag kommit hem och börjar ta in allt på riktigt...
 
När jag kommer hem efter en föreställning, eller liknande, startas processen där jag ska gå igenom filmer och bilder från tillfället. Det är här som allt börjar egentligen. För det jag gör när jag kollar på filmerna är att granska mig själv med mina mest kritiska glasögon och leta efter fel och brister så jag kan trycka ner mig själv i skiten så mycket som möjligt. För det är min första reaktion, tyvärr. Och den här gången är inte annorlunda. Jag tittar på filmerna och blir frustrerad på mig själv när jag ser att jag inte sträcker på benen och pointar fötterna , jag blir irriterad på att jag inte kan ha någon som helst kontroll på mina vilt viftande spagettiarmar, jag skäms när jag ser mig själv som en klumpig elefant bredvid de andra graciösa dansarna med fina linjer och jag blir ledsen när jag intalar mig själv att jag inte borde stå där på scenen för att jag helt enkelt är för dålig. Det går så långt att jag mår dåligt och varje sekund av filmerna känns som tortyr och självplågeri. 
 
Men så händer nåt och mitt i alla känslostormar och all destruktivitet vaknar jag liksom upp ur mitt bubbleliknande tillstånd. Det här har aldrig hänt förut, visst har folk sagt till mig att jag inte ser saker klart, men jag har ofta viftat bort det som något de säger för att de måste, eller för att det förväntas av dem. Nu kom ett ögonblick av klarhet, men det räckte för att tankarna skulle börja spinna.
 
I så många år har jag förnekat min kropp, jag har inte velat veta av den, vilket har gjort att jag haft väldigt dålig koordination och kroppskontroll, för min kroppsmedvetenhet har varit lika med noll. Att jag började dansa var en seger för mig, en sjukt stor utmaning och en dröm som blev sann. Jag har dansat i två och ett halvt år av mitt snart 27-åriga liv, två och ett halvt år är ingen tid alls egentligen när det handlar om att ta tillbaka och återerövra nästan 18 förlorade år. Istället för att fokusera på allt jag inte kan, så borde jag se utvecklingen och det jag faktiskt kan idag som hade varit en omöjlighet för 2.5 år sen. Jag arbetar på att ta tillbaka kroppskontroll, koordination och medvetenhet om vad min kropp är kapabel till och det är inget som går över en natt för någon, så varför ska jag förvänta mig det av mig själv och slå ner på mig själv för att jag inte lyckas med det? 
 
Istället för att fokusera på hur jag tycker jag ser ut när jag dansar borde jag se till det som dansen får mig att känna. För uppenbarligen blir jag accepterad som jag ser ut, det är inte längre någon som stöter bort mig för att jag ser ut på ett visst sätt, utan jag är jag och det är tydligen nog. Det dansen får mig att känna är tillhörighet, jag får vara del av en fin gemenskap där jag kan vara den jag är, med alla mina tokigheter, och det är okej. Dansen får mig att känna lycka, lycka över att kunna uttrycka mig med kroppen när ord inte räcker till. Jag vågar inte släppa loss än, mycket för att jag fortfarande arbetar upp tilliten till min kropp, men det kommer och lite lossnar för varje gång, men jag blir alltid glad när jag dansar. Det är en trygg plats. Dansen får mig att känna tacksamhet på så många nivåer, till så många människor och det kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig. 
 
Jag dansar för mig. Och det borde vara good enough.
 
 
 

Dansen

2017-05-15@13:39:23

Linjer träder fram 
Skakande bildas helhet
Färglöst
Osynliga mönster som ändå ger svar
Begriplighet bortom räckvidd
Gråmelerat
Likt dansande fötter på sten
Svävande, suckande
Avlägset

Formerna vaggas till ro
Små bitar i taget
Outhärdligt
Trevande efter något glömt
Skrikande i tomhet
Försvinner
Fötterna dansar sin egen väg
Lämnar spår till eftervärlden
Smärtsamt

Det vackra finns där bakom
Skrikande, trevande
Närhet
Explosion av inre ord
Ett moln av eld
Hetta
Sökandet tar aldrig slut
Dansandet upphör inte
Evighet
Evigt



RSS 2.0