Desde mi interior

Sista dagen här i mitt älskade land! Det gör så ont i hjärtat så fort jag tänker tanken att jag imorgon vid den här tiden sitter på ett flyg hem till Sverige. Det här har varit mitt liv i åtta månader och nu kommer det få ett snabbt slut. Vi har redan haft massa avsked och det har varit jobbigt, många tårar och många kramar och fina ord. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på det. Ikväll är det sista rycket. Vi ska ha vår despedida och alla våra fina vänner kommer att komma om ett litet tag. Vi ska ha en underbar sista kväll tillsammans med mycket glädje. Jag tror jag kommer gråta hur mycket som helst och det kommer kännas som om hjärtat slits ur kroppen, men jag vill minnas den här tiden med glädje och kärlek. Och som så många sagt här, vi säger inte hejdå, vi säger vi ses. För jag vet att jag kommer att komma tillbaka hit till mitt älskade land. För halva mitt hjärta kommer för alltid att finnas här i Nicaragua och här kommer jag alltid ha mitt andra hem och min andra familj.

Vackra ögonblick fångade med kameran. På så sätt kan minnet för evigt stanna kvar även fast ögonblicket försvann. Egentligen har de inte alls försvunnit, de har bara lagrats på ett ställe, ett mycket speciellt ställe, ett ställe bara för skatter. I mitt hjärta.

Igår eftermiddag var också ett sånt där tillfälle då jag insåg hur ogärna jag vill lämna det här landet, den här staden och de här människorna. Var på gudstjänst i kyrkan och hjälpte Lea med barnen på söndagsskolan. Vi ritade, eller mest de, jag satt och vek loppor, kommer ni ihåg dem? De där man skriver uppdrag på ena sidan och en färg på andra och går runt och frågar folk efter siffror och tvingar dem göra alla de uppdrag som man skrivit? Barnen älskar dem i alla fall och många av dem är galet påhittiga när det gäller uppdrag, att krama en viss person, att hoppa som en groda, att slå i väggen upprepade gånger och att lyfta en stol, med någon sittandes i. De tycker det är roligt och jag också om jag ska erkänna.

Igår gick jag och la mig med ett stort leende på läpparna och hjärtat fyllt av kärlek. Hade varit på en underbar gudstjänst i kyrkan, med människor somo jag tycker så galet mycket om! Efter mötet lekte jag med två små änglar. Att få se dem springa runt med ett leende som nådde från öra till öra och få höra deras glada skratt fylla kyrkan, det smälte mitt hjärta.

Igår märktes det på riktigt att regnperioden har börjat smyga sig in, eller smyga och smyga, klampat in med dunder och brak, bokstavligen! Vid tvåtiden öppnade sig himlen och regnet öste ner, det regnade in i vårt rum från ett par hål i taket och skapade en mindre pool på golvet. Det åskade och blixtrade något enormt. Och jag tyckte det var mysigt!

Nu är det tomt här i huset, Sofia och Stina åkte mot Sverige igår förmiddag. Vi saknar er tjejer! När vi gick till kyrkan på eftermiddagen höll jag flera gånger på att vända mig om och säga något till Sofia, både på vägen dit, men också i kyrkan. Sen kände jag mig bara dum när jag nästan hade pratat ut i luften. Hade nog verkat lite konstigt, ingen annan hade ju förstått någonting och jag vet inte vad jag skulle sagt om de bad om en förklaring. Kanske att det fattas något och att jag inte riktigt förstått det än. Men att det ändå finns kvar, det är bara ingen som ser det.

Nu har vi varit här i Darío i två dagar sen vi kom hem från vår lilla minisemester till Costa Rica. Vi behövde förnya vårt pass för vår sista månad här och därför bestämde vi oss att åka tillbara till Liberia där vi var sist. Nu åkte vi dock dit för lite andra äventyr än sist och Julia var också där med oss i ett par dagar. Mys!

Vi reste tidigt på onsdag morgon och kom fram vid lunch, vi gjorde inte så mycket den dagen, vi laddade mest upp inför resten av tiden. Dagen efter spenderade vi på stranden, sjukt varmt vatten och vi njöt av varje sekund. Vi var även på en kulturutställning i ett gammalt fängelse där och tittade på konst samt några dansare som var galet grymma. Åt god glass gjorde vi också!

Fredagen tänkte vi också spendera på stranden, åtminstone en del av den. men på riktigt latinamerikavis så skulle nästa buss ta oss dit vi skulle, men när nästa buss passerat ungefär femton gånger så gav vi upp och gick och handlade lite innan vi hämtade upp Julia på busstationen.

Lördagen däremot blev vår stora äventyrsdag då vi besökte naturreservatet Rincon de la Vieja. Efter fem och en halv timmes vandring hade vi sett helt underbar natur, öppna fält omgivna av berg, djupare skogar med alla möjliga sorters träd, vackra utsikter och porlande vatten. Vi hade sett apor i träden, stora ödlor på stigarna och vi hade hörd fågelsång som vi aldrig hört förut. Dessutom hade vi badad vid ett vattenfall en och en halv timmes vandring genom alla dessa landskap. Det var en av de vackraste platser jag någonsin sett! Helt breath-taking!

Tack för trevliga dagar i grannlandet! Men det var skönt att komma hem till Nicaragua igen. Det här landet kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Hela fina gänget!

Porlande vatten, under en hängbro som gav upphov till sjösjuka

Vid en varm källa. Nedanför fanns kokande vatten och det ångade verkligen. Ånga som luktade kokta ägg.

Till vänster; glad tjej och vacker natur. Till höger; paradiset!

Jag har svårt att uttrycka mig, jag saknar ord. Det slog mig igår hur mycket av mitt hjärta som jag har gett ut till barnen här. När vi lekte igår i Puertas del Cielo kände jag hur paniken steg i mig när tanken slog mig att det inte är lång tid kvar. Mitt hjärta kommer slitas sönder och det finns inget jag kan göra åt det. Jag trodde inte jag skulle känna såhär, jag trodde inte jag var kapabel till det. men nu har det visat sig att jag haft fel hela tiden. Jag kan ge ut mitt hjärta på det här sättet, jag kan lämna kvar bitar av mig på platser jag besöker och jag kan få plats med hur många personer som helst i mitt hjärta. Alla barn, de har en speciell plats och ingen kommer någonsin kunna ta dem därifrån. Jag kommer alltid ta med mig minnen härifrån, i form av bilder som jag kan titta på, men också i form av lukter, smaker och känslan av att krama om någon av dem eller hålla dem i handen. Men det viktigaste av allt är det jag kommer ha kvar i hjärtat. När det gör ont kan jag plocka fram dessa minnen ur min förvaring och se tillbaka och fyllas av samma känslor som jag fylls av nu, varje gång jag kommer dit. Och det är något jag är så otroligt tacksam över!

Jag kommer åka hem och fortsätta med mitt liv i Sverige, men jag kommer aldrig, aldrig glömma dem och trots att jag inte är här så kommer en del av mitt hjärta alltid vara det. Den tanken gör det inte lättare att åka hem, men jag kommer ta med mig så många minnen att jag kommer kunna drömma om dessa platser för alltid. Och det är så otroligt dyrbart för mig.

Idag följde jag med Julia till bussen för att hon ska åka tillbaka till Costa Rica. Det har varit galet kul att ha henne här och det var trist att se henne åka!

Nu har även regnet börjat komma igen. Igår befann jag och Sofia oss i kyrkan och lekte med barn när regnet slog till med dunder och brak. När vi gick till kyrkan småregnade det lite men när vi sen skulle gå hem hade vi fyra små nyfikna tjejer som hade väldigt roligt åt att vi sprang ut i regnet och plaskade i vattnet. Regnade in i kyrkan gjorde det också, en stor pöl på golvet. Men jag tycker ändå att det är mysigt på något sätt. När första regnet kom blev det jubelrop här. Det kom i rätt tid, vi höll på att svettas bort.

I fredags var vi iväg till Managua på ett möte. Vi var till kyrkan Hosanna som verkligen är gigantisk. Och när vi kom, ungefär en timme för sent, så var det fullt där inne och folk stod i kö utanför. Men på något sätt lyckades vi allihop få platser väldigt långt fram. När vi kom in sa det något om missionärer och knuffade oss mot främre delen av kyrkan. Vi hade i alla fall fin uppsikt över vad som hände på scenen. Det mindre lyckade var väl att vi tappade räkningen på hur många gånger filmkamerorna zoomade in oss och vi kom upp på två stobildsskärmar längst fram i kyrkan. Lite pinsamt kanske. Men mötet var bra, väldigt bra. Claudio Freidzon predikade om att ha ett rätt hjärta, att ha ett öppet hjärta för att Gud ska kunna kalla det sitt hem. Väldigt fint. På förbönsstunden efteråt var det som om ett youtubeklipp spelades upp framför våra ögon. Han blåste lite, folk föll, han kastade en handduk, folk föll, han snuddade dem lite och de föll och så höll det på. Det var väldigt mäktigt men samtidigt lite ovant. Men Gud var där, det var det ingen tvekan om och jag tror vi alla kände Guds närvaro. I alla fall gjorde jag det.

Jag har fått vara med om så otroliga saker på min resa här på andra sida jorden, i mitt Nicaragua! Det är omöjligt att räkna upp alla här, det skulle ta dagar, men något som gjorde stort intryck på mig nu senast var den missionsresa vi var på tillsammans med hela klassen. Vi åkte tillbaka till Bocay, stället där vi spenderade några fina dagar mellan jul och nyår i december. En härlig känsla att komma tillbaka till den välbekanta lilla staden efter en fyra och en halv timmes resa på ett camioneta-flak, elva pers plus all packning.
Vi bodde på våningen ovanför stället vi bodde på sist, då delade vi rum med kaffebönor och majs, nu delade vi rum med en fin pastorsfamilj.

Under veckan fick vi vara med om mycket och i vrje sak vi gjorde kunde vi tydligt se hur Gud var med, eller genom motgångar av diverse slag kunde vi se att det fanns något att bryta igenom. Och Gud lämnade aldrig.
Fyra församlingar fick vi besöka på fyra dagar och vi var även och evangeliserade i hur och på gatan där vi bad för folk och bjöd in dem till gudstjänsterna. På dessa möten fick vi vara med och betjäna människorna på många olika sätt. Det som gjorde mest intryck på mig var att vi fick bli använda av Gud genom direkta profetiska tilltal till människor. Jag har aldrig gjort det förut, jag har aldrig trott att Gud ville tala till någon annan genom mig, jag menar, det finns ju hur mycket människor som helst om kan göra det! Men under veckan fick jag känna hur Gud ledde och hur han talade, inget av det jag sa var mina ord, det var Gud som berörde. Vi fick även vara med och be för människor, många av dem blev helade. Det verkade så lätt! Människors tro i det här landet övergår allt jag någonsin sett tidigare. Det är mäktigt!

Veckan tog slut fort, alldeles för fort. Men det har kommit mycket positivt ut av resan, vi som team har blivit med sammansvetsade och arbetar bättre tillsammans. Vi kan slappna av tillsammans på ett helt annat sätt och jag bara brinner av en sån kärlek och omtanke för dem. Jag är glad över att få vara en del i det.

Flakfärd

Bocay!

Dagsutflykt till en finca!

Ridning!

Nu har vi haft en ledig helg och den spenderade vi i Pochomil. Så mycket vila blev det kanske inte, men det var skönt att komma iväg ett tag. Imorgorn åker vi iväg på missionsresa till Bocay och kommer stanna där en hel vecka. Det ska bli otroligt kul!

Nu i helgen har vi badat en massa, otroligt varmt vatten och mycket vågor. Inga rockor den här gången! Däremot en massa folk. Semana santa som kommer nu till veckan är alla Nicaraguaners lediga vecka och då passar alla på att åka till stranden. I lördags när vi satt och åt frukost kom det typ fem proppfulla bussar direkt efter varandra och tömdes fort på folk som, liksom vi, längtade efter det svalkande vattnet. Vi åt mango, spelade kort, badade ännu mer, promenerade, såg vackra solnedgångar, åt dagsfärsk fisk från havet och lite till.

Hjälp vad dålig jag är på det här känner jag, har varken ro eller tid att sätta mig och skriva. Sen i lördags har vi 18 stycken amerikaner på besök från Redding och tillsammans med dem har vi varit med på många olika saker. Kvinnoseminarium och möte i söndags, Puerta del Cielo på måndagen, surpriseparty för Marlene i tisdags samt evangelisation och möte i Buenos Aires, idag har det varit ganska lugnt. Vi var iväg till en av kyrkans kyrkplanteringar i en by en bit härifrån. Där hade vi ett möte och mot slutet fick vi be för människorna och vi fick se flera helanden. Även på evangelisationen i tisdags fick min grupp vara med och be för en kvinna med huvudvärk och ryggsmärtor som sedan försvann/minskades. Gud är god!
Imorgon ska vi iväg till en pool och bada med hela gänget + vår fina klass!

I fredags förra veckan gav vi svenskar oss iväg på en heldagstur till Masaya. Vi gick omkring på marknaden, prylar överallt. Jag tycker det är mysigt! Sen lyckades vi virra bort oss ett tag då vi hamnade utanför själva byggnaden, men vi fick tag på mango!

En eftermiddag med Sofia i Sebaco:

Normala?

Happyface

Seriösa?

Misslyckat försök att vara seriösa



Och uttrycket jag alltid kommer komma ihåg från Nicaragua är konstigt nog ett så svenskt som: polis polis potatisgris!
Fast det har inte med Sofia att göra, men hon vet vad jag menar!

Dagarna springer förbi och det är lite svårt att försöka fånga dem ibland, vilket är synd, för det blir bara färre möjligheter att göra det. Men samtidigt så har jag fångat så otroligt vackra ögonblick i veckan, inte på bild, men i hjärtat och det är egentligen det som betyder allra mest.

Vi har varit här i staden och haft praktik, lektioner och annat. Vi hade Treasure Hunt i söndags, något som blev väldigt fint. Det handlar om att leta efter Guds skatter som finns i människorna. Vi bad, lyssnade in Guds röst och skrev ner det vi fick. Därefter gick vi runt och letade upp de människor Gud ville beröra och så bad vi för dem. Vi fick be för flera stycken som alla stämde in helt perfekt på det som en eller flera personer skrivit upp. Vi fick inte vara med om något direkt helande på plats, men jag tror ändå att Gud rörde vid dem, på något sätt.

Vi var även ute på äventyr i tisdags när vi behövde ta ut pengar till hyran. Vägen till Sebaco har varit avstängd i flera dagar nu då det är någon protest på gång så vägen till och från Sebaco plus ett besök på banken tog tre timmar, banligtvis tar det väl max en timme. Vi åkte genom floden, genom en massa risfält medan ris regnade över oss, vi åkte förbi över 100 köande lastbilar och sicksackade i diken för att ta oss förbi köerna. Men vi lyckades!

Igår var jag och Sofia i Puerta de Cielo, de har pyssel för kvinnorna där en gång i veckan och vi ville se hur det var. Så jag fick träffa mina fina barn och dessutom blev jag galet sugen på att pyssla. Så det var trevligt!

Och just ja, har lärt mig göra gallo pinto!

Vid middagen fick jag träffa på den här lilla sötsaken!

Remember that in times of hopelessness
I will carry you my child
I love you
More than you could ever think
I will never let you go
I carry you
Through all your difficulties
I will never let you go

Remember that in times of despair
I will still be there my child
I lead you
And will help you through
I will never let you go
I believe in you
Even though you doubt
I will never let you go

Remember that I will always love you
Even though you fail
Even though you stumble
I will never let you go
Remember I will always be there
I the darkest night
Or the most painful time
I will never let you go

Nu är vi tillbaka i Darío efter en veckas semester i San Juan del Sur. Vi har fått vara med om galet mycket så ska försöka sammanfatta det så gott jag kan.

Dagen efter vi kommit dit tog vi en promenad till Kristus, en staty som var högt uppe på ett berg och därifrån hade vi utsikt över havet och staden. Breath-taking! Vi stannade där och såg solen gå ner.

 

Tredje dagen blev en riktig äventyrsdag då vi var en heldag vid havet, en helt fantastisk vacker strand, Playa Hermosa. Vi hade bokat surflektioner och för många av oss var det första gången. Det var hur svårt som helst men galet roligt! Det ser så lätt ut när de som kan bara svävar fram på vågorna men haha, man var inte så kaxig när man väl försökte ställa sig upp! Men det var bland det roligaste jag gjort! Vi fick göra en paus ett tag och fortsätta lite senare på grund av alla brännmaneter som kommit, vi var alla brända men glada när vi tog brädorna ur vattnet.
Senare på dagen fick vi vara med om något annat otroligt. Två dagar tidigare hade det kläckts havssköldpaddor och dagen vi var där skulle de släppas ut i havet, så vi fick ta sköldpaddorna, sätta ner dem i sanden och sen se dem kravla sig mot friheten. Mys! Och det var bland det sötaste jag sett!

Och så lite bilder på allt möjligt!

 

Fantastisk solnedgång!
Härlig promenad bland klipporna


En till dag på stranden, Playa Maderas

Ridning på standen

Har varit på retreat med kyrkan nu i helgen, tillsammans med Sofia, mitt arbete som servidor var att vara hennes tolk under de två dagarna. Sammanlagt sex föreläsningar/undervisningar på lördagen och sju stycken idag. Efter mycket om och men och efter att ha både skrikit för att försöka bli hörd över talaren och skakat på huvudet i ren förvirring så tror jag hon fick med sig något därifrån i alla fall. Hittade på många svenskspanska ord och det blev annat knas. Men det var kul! Väldigt bra sätt att lära sig på. Och helgen var väldigt bra i övrigt också!

Nu har vi sportlov, så imorgon kommer vi allihopa åka till stranden i San Juan del Sur för att bada i havet och göra en massa annat kul i ett par dagar!

Bjuder på lite bilder från utflykten vi gjorde till Granada, Masaya och Managua förra fredagen!

Dagen frukost

Och Sofias frukost:

Skype-dejt med syrran innan lunch

Jenny: Varför slutar det alltid såhär?

Anledningen till frågan:

Kom till mig när du inte ser en morgondag
Jag ska ge dig hopp
Kom till mig när vattnet försöker dra dig ner
Jag ska lära dig gå på vatten
Kom till mig när du tvivlar på dig själv
Jag ska ge dig styrka
Och allt i överflöd

För att Jag älskar
Dig