Desde mi interior

Jag har svårt att uttrycka mig, jag saknar ord. Det slog mig igår hur mycket av mitt hjärta som jag har gett ut till barnen här. När vi lekte igår i Puertas del Cielo kände jag hur paniken steg i mig när tanken slog mig att det inte är lång tid kvar. Mitt hjärta kommer slitas sönder och det finns inget jag kan göra åt det. Jag trodde inte jag skulle känna såhär, jag trodde inte jag var kapabel till det. men nu har det visat sig att jag haft fel hela tiden. Jag kan ge ut mitt hjärta på det här sättet, jag kan lämna kvar bitar av mig på platser jag besöker och jag kan få plats med hur många personer som helst i mitt hjärta. Alla barn, de har en speciell plats och ingen kommer någonsin kunna ta dem därifrån. Jag kommer alltid ta med mig minnen härifrån, i form av bilder som jag kan titta på, men också i form av lukter, smaker och känslan av att krama om någon av dem eller hålla dem i handen. Men det viktigaste av allt är det jag kommer ha kvar i hjärtat. När det gör ont kan jag plocka fram dessa minnen ur min förvaring och se tillbaka och fyllas av samma känslor som jag fylls av nu, varje gång jag kommer dit. Och det är något jag är så otroligt tacksam över!

Jag kommer åka hem och fortsätta med mitt liv i Sverige, men jag kommer aldrig, aldrig glömma dem och trots att jag inte är här så kommer en del av mitt hjärta alltid vara det. Den tanken gör det inte lättare att åka hem, men jag kommer ta med mig så många minnen att jag kommer kunna drömma om dessa platser för alltid. Och det är så otroligt dyrbart för mig.