Desde mi interior

En stridande armé

 

Svärdsklingorna blänker
Bländar så farligt
Ögon slås upp
Beslutsamma hjärtan
Utropar seger

Ljudet av stridslarm
Genljuder i natten
Öron öppnas
Fötter börjar röras
Steg i tro

Händer fattar vapnen
Flaggor höjs som tecken
Lovsången stäms upp
Ord över läppar
Sjunger om frihet

Ledda av en kraft
Mäktigare än svärdet
Hindret tornar upp sig
Ingen vänder om
Löftena står skrivna

Klingor slås mot varandra
Ljuder ekar skrämmande
Slaget är hårt
Men när dagen kommer
Är segern vunnen

 

 

Ännu en vecka i skolan klar och praktiken närmar sig nu med stormsteg. Idag hade vi vår andra muntliga redovisning inför klassen, dock en mindre sådan, vi hade bara några få timmar igår på oss att förbereda. Vi har haft föreläsningar om omvårdnadsprocessen, väldigt intressant faktiskt! Och nu hade vi fått en fallbeskrivning i gruppen som vi skulle applicera processen på och sen redovisa det vi kommit fram till. 

 

Var även en sväng till gymet efter dagens föreläsningar, men det blev bara ett kort pass på 40 min, har sån grym träningsvärk så det gick inte att göra så många övningar alls, men blev lite iaf. 

 

God natt på er!

 

Gammal bild men tycker den är lite mysig

Hela den här helgen har varit en välsignelse. Började med en härlig fredagskväll i kyrkan, sen var jag på roadtrip till Alingsås på lördagen och träffade fina människor och hade skoj med barnen. Söndagen var det kyrkdags på förmiddagen, sen kinamat på en mysig restaurang och därefter spel, skratt, prat, barnprogram (läskiga sådana, hade jag varit tolv hade jag skitit på mig) och annat kul hemma hos mig. Fantastiskt fina är ni allihop!

 

Idag har jag hunnit med gym, städning, handling och lite annat och snart åker jag iväg på hemgrupp. 

 

Idag har det handlat om kultur, ett ämne som jag gillar, väldigt mycket. Förmiddagen bestod av föreläsning och eftermiddagen av seminarium i form av gruppdiskussion. Sen begav jag mig till gymet och körde en riktig genomkörare, var inte så mycket folk så jag kunde använda de fria vikterna utan att känna mig förödmjukad av alla biffar som vandrar omkring. Lovely.

 

Min kropp är helt seg nu, sådör skönt seg, som det känns när man tränat. Kommer nog inte vara så skönt när träningsvärken kommer dock. Dansade zumba igår och spelade innebandy också. Galet kul!

 

Ikväll ska jag inte göra mycket alls. Det regnar och är solsken om vartannat så att krypa ner under filten och titta på film är väldigt lockande. Har en del filmer att se!

 

Ett år, fyllt av så mycket, känslor, tankar, händelser, mirakel, glädje, kärlek, gemenskap, äventyr, utmaningar och Gud. Ett år har gått så fort. När jag vaknade imorse insåg jag att det är den femtonde september, datumet klingar både vackert och vemodigt i mitt hjärta. Datumet blev en ny start, en början på något vackert och en start på det som förändrade mitt liv. Nicaragua.

 

Jag kan fortfarande minnas alla mina känlsor och tankar som avlöste varandra inför resan, glädje och förväntan i ena stunden, rädsla och tvivel i andra. Jag ville åka, jag skulle åka, men vad skulle hända och skulle jag klara av det? Nu vet jag svaren och jag skulle inte vilja ändra på någonting.

 

Mitt hjärta öppnade sig på ett alldeles speciellt sätt under de månaderna, på ett sätt jag inte trodde var möjligt och det var också därför det gjorde så ont att åka därifrån, för att en del av mig slets ur kroppen utan att jag hade någon chans att kontrollera det. Jag fick vänner för livet, fick uppleva en kärlek som är oändlig, jag fick en till familj och jag fick veta vad Gud kan göra.

 

 

När jag blundar kan jag se mig gå på de gatorna jag älskar, till de platserna som står mig så nära, till de människorna som mitt hjärta öppnat sig för. Jag kan känna lukter och ljud som alla påminner mig om Nicaragua, jag kan känna värmen och kärleken som jag kände då när jag kramade om någon jag tycker så galet mycket om. Och jag kan känna hur ont det gör att jag inte kan göra samma sak just nu.

 

Det är något speciellt med det där landet och jag kommer aldrig kunna förklara vad det är. Men mitt hjärta har gjort sitt val och det kan jag inte ändra på, jag vill det inte heller. Några av både de bästa och de jobbigaste stunderna i mitt liv har jag fått uppleva där och jag har fått erfarenheter som jag kommer bära på i evighet. Gud gjorde något i mig, något som jag inte kan förklara. Men Han gav mig en möjlighet, Han knuffade på mig och jag tog det där första steget, sen bar Hans vingar mig.

 

Tack till er alla som lyssnade på Gud och lydde, gav Honom era hjärtan. Det är därför jag och många andra kan ha de erfarenheter och den kärlek vi har idag. Det är därför som vi fick vara med på en resa som förändrade våra liv. Det är något så otroligt värdefullt. 

 

Speciell dag idag. Föreläsning om omvårdnadsteorir på förmiddagen och sen fick vi arbeta på det grupparbete som vi ska redovisa på tisdag. Min grupp har om Kari Martinsen, en väldigt filosofisk teori vilket ledde till att efter att vi gjort en del arbete och försökt vara seriösa spårade ur i en filosofisk diskussion som har förföljt mig hela dagen sen. Min plan var att åka till gymet efter skolan och sne hem och plugga, den sprack efter gymet. Teorin bara snurrade i skallen och jag tänkte att om jag inte låter bli den så kommer jag koka över, vilket ledde till att jag ägnade teorin och min del av arbetet en liten stund men sen satte jag på en film, It's complicated, tyckte den passade min hjärna lite. 

 

Sitter och lyssnar på en gammal sång, som jag faktiskt hörde första gången på vår avslutningsgudstjänst med Testa Mission men som satte sig och som jag burit med mig sen dess. Vet att jag skrev om den några dagar efter det tillfället, men det är värt att upprepa.

 

 

 

 

Plugget har kommit igång på riktigt eller vad man nu ska säga, vi har haft två dagar med föreläsningar och imorgon ska vi inleda ett grupparbete som vi ska redovisa muntligt på tisdag. Jag tycker att det är väldigt intressant alltihop och jag hoppas det intresset hänger med hela studietiden, allt blir så mycket lättare då! Och roligare!

 

Sen har jag skaffat gymkort, i måndags, och hunnit varit i gymet en gång och har även dansat zumba idag. Galet roligt pass! Trots att alla rörelser var i princip helt nya för mig så var det sjukt roligt. Det går tre pass i veckan och som det ser ut nu så kommer jag hinna gå på alla tre. Love it! 

Dessutom har jag spelat innebandy ikväll, ett gäng från kyrkan tog med mig dit, de spelar varje onsdag och det kommer jag förmodligen också göra, grymt kul var det! 

 

Annars då.. Jag trivs väldigt bra här, har bott här i två veckor nu och jag har lärt känna fina människor och även lärt mig hitta till lite olika ställen (tack vare vägbeskrivningar från fina människor!). hehe, jo, visst har jag cyklat fel ett par gånger och behövt vända, hallå, det är mig vi pratar om, men jag har kommit fram till målet till slut iaf! :)

 

Har inga färska bilder att komma med så det får bli lite gamla. Har en del bilder från flottracet som var i lördags men har inte laddat in dem i datorn än så de kommer senare. 

 

Nu ska jag titta på House och försöka varva ner lite. Föreläsning igen imorgon, om omvårdnadsteorier!

 

 

Jag såg just en film som rörde upp hela mitt inre med känslor, Machine Gun Preacher. Det var barn med, allt blir så mycket jobbigare när det är barn med, barn som far illa. Och ännu värre blir känslan när filmen är baserad på en sann händelse, det händer idag, det händer just nu. Och jag kan inte göra något åt det nu. Det blir väldigt jobbigt. Filmen utspelar sig mycket i Sudan och vid många tillfällen ville jag kasta mig på ett plan och åka dit, vid många fler ville jag kasta mig på ett plan till Nicaragua för att få vara där och krama om mina barn, ibland ville jag också slå ihjäl någon, fast ta det inte så allvarligt, känslostormarna kan dra med sig lite vad som helst.

 

Det finns så mycket orättvisor i världen och jag vet att vi inte kan lösa alla bara för att vi råkade bli födda i ett land (det ska vi vara väldigt tacksamma för dock) där vi har det gott ställt, där vi slipper inbördeskrig, massmord och massvält som avlöser varandra. Och bara den tanken är väldigt orättvis, men vår nationalitet kan vi inte göra något åt. Men det betyder inte att vi bara ska sitta och tänka på och tacka för hur bra vi har det utan att göra något åt det, utan att göra en skillnad för de som inte har det så bra. Det finns ett gammalt uttryck men som jag tycker passar väldigt bra nu också, ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vi kan inte ensamma leka hjältar som ska rädda världen, men om vi hjälper en människa, kanske den människan av tacksamhet hjälper en annan, och den i sin tur en annan och sen sprider det sig långt, tänker på filmer Pay it Forward som är ett galet bra exempel på det här. 

 

Men att bara tänka hjälper ingen, att bara önska att man kunde göra något hjälper inte heller någon, det krävs handling och för en handling krävs ganska ofta ett stort mod vilket jag vet att varje människa bär på, som jag fick höra häromdagen, för att gå på vatten måste vi först kliva ur båten. Om vi inte tar det första steget kommer vi aldrig komma den där kilometern som vi kanske strävar efter. Och i vår kultur här i Sverige väntar vi ofta på att någon annan ska ta det där första steget, men om alla tänker så kommer ingen att ta sig någonstans. Då gäller det att bryta sig loss från alla normer och det som klassas normalt, att vänta sig om och gå i motvind trots att alla kanske tittar snett på dig. 

 

Sitter och lyssnar på My Jesus av Todd Agnew samtidigt som jag skriver det här och texten i den låten stämmer in bra på mina tankegångar för tillfället. Jag vet inte vem din Jesus är, men min Jesus ser till de minsta, min Jesus gick emot normer, min Jesus tog det där steget ur båten, min Jesus ser till de fattiga och de som ingen annan ser, min Jesus ser till de ödmjuka, min Jesus kramar om de som gråter, min Jesus älskar utan gränser, min Jesus bryr sig inte om nationalitet eller social ställning, min Jesus skulle aldrig gå förbi någon i nöd, min Jesus tänkte inte bara-han handlade och min Jesus offrade allt för sin Gud.

Sådan vill jag vara, jag vill vara som min Jesus. "I wanna be like my Jesus"

Nu har jag hunnit med att besöka kyrkan för första gången, helt fantastiskt! Och även börjat skolan. Nu är det introduktionsdagar och nollning som pågår, vi blir fullproppade med information och nya saker så det snart kommer spruta ut ur öronen på oss. Men det är roligt och utbildningen verkar super trots att vi bara fått veta vilka kurser vi ska läsa, haha. Har även fått träffa helt otroligt underbara människor under de här dagarna, både i kyrkan och i skolan och jag är så galet tacksam. 

 

Ikväll var jag på typ hemgrupp, väldigt trevligt! Sen har jag tittat på film och nu lyssnar jag på Jesus Culture. Fint avslut på min sista dag som 21!

Nu börjar det se ut osm om någon bor här i lägenheten, typ så uttryckte sig jenny igår när hon fick se lite bilder. Och ja, det börjar väl lika något, men på ställen där ingen förutom jag kan ha något möjlighet att se så är det fortfarande ett krigsfält, nja okej, inte så allvarligt kanske, men det är då inte klart... 

Har fått upp lite bilder i alla fall, vad skulle jag göra utan dem? Och det känns så sjukt bra...

 

Var ute och gick en långpromenad igår, var mest nere vid vattnet, tycker det är så otroligt vackert. Tog även lite bilder. Det här är alltså Trollhättan, den del jag besökt iaf.

 

Och sen har jag tagit lite uppdaterade bilder på lägenheten.