Él murió y resucitó sobre la muerte venció. No hay otro amor igual.
Idag följde jag med Julia till bussen för att hon ska åka tillbaka till Costa Rica. Det har varit galet kul att ha henne här och det var trist att se henne åka!
Nu har även regnet börjat komma igen. Igår befann jag och Sofia oss i kyrkan och lekte med barn när regnet slog till med dunder och brak. När vi gick till kyrkan småregnade det lite men när vi sen skulle gå hem hade vi fyra små nyfikna tjejer som hade väldigt roligt åt att vi sprang ut i regnet och plaskade i vattnet. Regnade in i kyrkan gjorde det också, en stor pöl på golvet. Men jag tycker ändå att det är mysigt på något sätt. När första regnet kom blev det jubelrop här. Det kom i rätt tid, vi höll på att svettas bort.
I fredags var vi iväg till Managua på ett möte. Vi var till kyrkan Hosanna som verkligen är gigantisk. Och när vi kom, ungefär en timme för sent, så var det fullt där inne och folk stod i kö utanför. Men på något sätt lyckades vi allihop få platser väldigt långt fram. När vi kom in sa det något om missionärer och knuffade oss mot främre delen av kyrkan. Vi hade i alla fall fin uppsikt över vad som hände på scenen. Det mindre lyckade var väl att vi tappade räkningen på hur många gånger filmkamerorna zoomade in oss och vi kom upp på två stobildsskärmar längst fram i kyrkan. Lite pinsamt kanske. Men mötet var bra, väldigt bra. Claudio Freidzon predikade om att ha ett rätt hjärta, att ha ett öppet hjärta för att Gud ska kunna kalla det sitt hem. Väldigt fint. På förbönsstunden efteråt var det som om ett youtubeklipp spelades upp framför våra ögon. Han blåste lite, folk föll, han kastade en handduk, folk föll, han snuddade dem lite och de föll och så höll det på. Det var väldigt mäktigt men samtidigt lite ovant. Men Gud var där, det var det ingen tvekan om och jag tror vi alla kände Guds närvaro. I alla fall gjorde jag det.
Häftigt! Det är härligt att läsa om vad Gud gör och om era upplevelser.
