Desde mi interior

Det finns så många saker som vi inte kan förstå, saker som vi egentligen vill förstå men som går över vår förmåga. Där behöver vi tron, tron som kan flytta berg, för så står det skrivet. När något kommer emot oss måste vi stå fasta, vi måste lita på att Gud aldrig sviker. För även om vi lever i den här världen så strider vi inte på världens sätt. För de vapen vi strider med är inte svaga, de har makt inför Gud att bryta ner fästen, Guds ord är skarpare än något tveeggat svärd. Inget ska vara oss övermäktigt, allt förmår vi i Honom som ger oss kraft. Det är Hans löften till oss.

 

Det står skrivet att vi ska göra de saker som Jesus gjorde och ännu mer eftersom den Helige Ande bor i oss. Men vi måste kunna släppa taget om oss själva, vi måste släppa kontrollen till Gud, lägga våra liv i Hans händer, våga ta steget ut ur båten trots att det stormar runt omkring oss. Detta vill jag göra. Jag vill också gå på vatten.

 

Gud har lovat att alltid vara oss nära, att alltid leda oss på vår väg, ändra fram till Honom. Vi behöver lyfta bort slöjan från vårt ansikte så att vi kan se, se vägen, sanningen och livet. Och han kommer att stå där och vänta på oss med utsträckta händer. När vi kommer närmare tar Han emot oss och säger: Välkommen hem, mitt barn.