Desde mi interior

 Jag förstår inte hur det här ska gå till. Vi har så otroligt mycket att göra nu, inlämningar och prov hopar sig. Att man aldrig kan få en stund ledig, utan att man ska behöva känna sig stressad som bara den över att man kanske inte tillbringat all den tid man borde med näsan nedgrävd i böckerna! Vad är det för liv?

När man sen blir tvungen att gå med på helt otroligt vrickade ideer bara för att inte bli idiotförklarad är också helt befängt. Om jag bestämmer mig för att strejka, allt för att slippa vara orsak till ett personligt påhopp på någon annan, är det någon som kan göra mig något då? Kalla mig mesig, men jag tar illa upp, det är helt enkelt sådan jag är.

Att sen allt annat blandas med detta gör ju inte saken bättre. Det blir som en dåligt tillagad soppa, ju fler kockar desto sämre soppa, just nu är det för många kockar som trixar med mitt liv. Det kan inte leda till något annat än en oätbar sörja... Och vad fyller den för funktion, egentligen?

Biologiböckerna ligger och kallar på mig där borta i hörnet, jag borde nog gå och göra dem sällskap, även fast det tar emot. Jag måste ju få in någonting i min redan fullspäckade hjärna, snart gör allt uppror, det kan jag lova, och då kommer jag inte längre ha koll på någonting. Men är det någon som bryr sig? Knappast...