Who am I, that the Lord of all the earth would care to know my name, would care to feel my hurt?
2009-12-01@21:58:14
Imorgon bär det av till Stockholm med Bibelskolan. Vi ska besöka Klara kyrka samt deras arbete på Sergels torg samt lite till, jag ser fram emot det! Har varit där en gång tidigare (med Nicaraguagänget i vintras) och jag uppskattade det då, det blir säkert lika bra eller ännu bättre nu!
Jag har hunnit med allt jag ska göra idag också, utan att stressa ihjäl mig. det måste väl ändå vara värt ett kors i taket...
I am Yours...
jag kan inte förstå att det ska vara så svårt, så svårt att bara lita blint och släppa taget. I tro om att allt ska ordna sig. Det låter så lätt, så otroligt simpelt, men det är det inte. Det krävs mer än jag kan ge för tillfället och det gör mig så frustrerad. För det är min högsta önskan och då borde jag väl kämpa mer, eller? Saken är den att jag kämpar, det gör jag verkligen. Jag har sagt mitt ja, nu tar jag steg för steg och för varje steg kommer jag en liten bit närmare. Jag längtar till den dagen då jag är där, då jag kan flyta med på livets våg...
Jag är inte beredd än, ändå kan jag inte dra mig ur. Tankar flyger runt i mitt huvud om att jag måste prestera, om att jag måste visa mig stark, starkare än vad jag är. Så att jag inte visar att jag över huvud taget mått dåligt över det. Det är det som är det jobbiga, att jag inte bara kan bara vara utan hela tiden måste fundera över om jag är nog, om jag är som jag borde, utan att visa vad jag egentligen känner. Men som sagt så är det för sent att dra sig ur, jag kan inte svika dem. Jag kan bara hoppas att det inte blir totalt misslyckat och att jag kan behålla en del av mig kvar så jag inte tar bort det som gör att jag är den jag är...
Jag har hunnit med allt jag ska göra idag också, utan att stressa ihjäl mig. det måste väl ändå vara värt ett kors i taket...
I am Yours...
jag kan inte förstå att det ska vara så svårt, så svårt att bara lita blint och släppa taget. I tro om att allt ska ordna sig. Det låter så lätt, så otroligt simpelt, men det är det inte. Det krävs mer än jag kan ge för tillfället och det gör mig så frustrerad. För det är min högsta önskan och då borde jag väl kämpa mer, eller? Saken är den att jag kämpar, det gör jag verkligen. Jag har sagt mitt ja, nu tar jag steg för steg och för varje steg kommer jag en liten bit närmare. Jag längtar till den dagen då jag är där, då jag kan flyta med på livets våg...
Jag är inte beredd än, ändå kan jag inte dra mig ur. Tankar flyger runt i mitt huvud om att jag måste prestera, om att jag måste visa mig stark, starkare än vad jag är. Så att jag inte visar att jag över huvud taget mått dåligt över det. Det är det som är det jobbiga, att jag inte bara kan bara vara utan hela tiden måste fundera över om jag är nog, om jag är som jag borde, utan att visa vad jag egentligen känner. Men som sagt så är det för sent att dra sig ur, jag kan inte svika dem. Jag kan bara hoppas att det inte blir totalt misslyckat och att jag kan behålla en del av mig kvar så jag inte tar bort det som gör att jag är den jag är...
Trackback
