Those small things that means a lot
Var och såg The Proposal med några vänner ikväll. Den var otroligt bra och jag skrattade en del, okej då, väldigt mycket faktiskt! Att något så otroligt dumt kan bli så sjukt komiskt men ändå så otroligt berörande mot slutet är en gåta, men de har gjort det bra. Mer underhållning åt oss, sådant är alltid bra :)
Frågan jag vill ställa är ungefär lika konstig som jag känner mig just nu, kanske är det därför som den passa in så otroligt bra. Varför känns det som om man genomgått en grundlig genomsökning av hjärtat när man lämnar ut något som ligger så otroligt nära? Jag får bara en känsla av att en del av mig fattas, eller åtminstone är på väg att försvinna, även fast jag håller fast i den med allt jag har, jag tänker aldrig släppa taget. Varför är jag då så nyfiken på hur det skulle bli om jag verkligen gjorde det?
