Desde mi interior

Drog med Jenny till Boulognern på förmiddagen för en liten fotorunda. Vi fick lite konstiga ideer för sig vilket visserligen gav lite roliga/mysiga bilder men vilket även gjorde att folk tittade väldigt konstigt på oss, men det är väl sådant man får ta. Har inte hunnit gå igenom dem än men jag kan ge er ett smakprov, dessa har dock Jenny tagit, utom den sista då självutlösaren användes.

Kom hem lite efter elva och en halvtimme senare var jag iväg på nästa punkt i kalendern, avslutade detta med bön för Jesusbussen. Glömde bort tiden lite och kom hem ett tag efter fyra, min träning började kvar i fem, lyckat lyckat, men jag hann. Lite tråkigt att vi inte är så många som tränar längre, vi var två stycken idag, känns som om klubben är i stort behov av ungdomar, ingen som känner sig manad?

19.45 spelade jag match med "mitt" lag i div 4. Slutställningen blev 8-2 till vår fördel :) Även fast jag har en del att klaga på när det gäller mitt spel så ska jag hålla tyst för en gångs skull, vinsten har vi ju iaf...

Jag känner att jag vet min plats nu, aldrig mer mindervärdeskomplex på den här punkten, aldrig mer att jag trycker undan mig själv och inte tar den plats jag ska ha, nu är jag delaktig, för att jag vill det och för att jag vågar!
Ikväll kom jag på varför jag älskar spelet så otroligt mycket, jag älskar det som mest när jag vågar vara jag och när jag vågar säga vad jag tycker utan att tänka över om det är rätt eller fel. Jag älskar spelet när jag vet min plats och när jag känner att ingen kan trycka ner mig i skiten igen, jag kommer inte ta det!

I ett års tid har jag levt i en bubbla av mindervärdeskomplex och skamkänslor för något jag inte gjort men något jag intalat mig själv att jag gjort. Det var inte värt det egentligen, men det lärde mig att jag inte ska låta mig föras med någonstans utan att jag tänkt efter själv först. Lyckoruset som jag kände i början byttes snabbt ut mot ångest och förtvivlan över att jag aldrig tycktes göra något bra nog.
Det som hände var skit och jag tänker inte försvara er med att jag förtjänade det, för det vet jag att jag inte gjorde, men jag vet vart jag står nu och det som hände var det bästa, jag vet inte om jag hade stått ut så länge till, i denna bubbla av lögner och inbillade sanningar.
Tro inte att jag glömt, för det har jag inte, att detta fick mig att känna mig som ett problembarn med sociala svårigheter och psykisk instabilitet glömmer jag inte så lätt. Men nu när jag tagit ett steg framåt blir det lättare att acceptera att illusionen jag skapade inte fanns där, att jag inbillade mig något bara för att jag inte ville se längre, jag ville inte se vad som fanns bakom nästa krök. Hade jag öppnat ögonen och sett så hade jag troligen upptäckt vilken lögn jag levde i och det hade kanske hjälpt. Men det är alltid lätt att vara efterklok...

Jag har fått höra att ur allt negativt kommer något positivt, jag har lärt mig att inte leva på andras viljor och att se längre än näsan räcker, för att då upptäcka eventuella oövervinnliga hinder på vägen, hinder som kanske kan lösas på annat sätt än det sämsta.



Jag vill skänka ett tack till Dig som öppnade mina ögon och som fick mig att se, att det faktiskt finns något bakom kullen, något bättre. Mitt rätta jag kommer fram i Ditt ljus, hjälp mig leva kvar i det! Du är så mycket större än mig, Din vilja så mycket starkare och så mycket bättre för mig. Låt mig nu följa de vägar Du har för mig, led mig rätt och visa mig min plats. Tack för att Du älskar mig!




"Bakom dyngan finns guldet, det gäller att skyffla bort skiten så guldet kommer fram i ljuset och får lysa med sin fulla glans" - Du vet vem du är...