Desde mi interior

Känslan av att se den nästan färdigpackade väskan stå på golvet och veta att jag har tre kg till godo och bara några saker att stoppa i är rätt härlig. Sen att jag i nästa ögonblick får syn på handbagaget som väger alldeles för mycket (under gränsen, men för mycket ändå) för att det ska vara kul att bära runt på det är en helt annan sak. Det är sånt man får ta. Jag tycker det är trevligt ändå.

Väggarna gapar tomt i rummet, det är nästan så det ekar här om man går in och ropar (Johan testade) och de nästintill tomma hyllorna gör att jag faktiskt kan se sängen när jag sitter vid skrivbordet och tvärtom. Nackdelen är väl att det bli mycket större insyn från gatan och att allt jag gör syns hur tydligt som helst, så vill jag dansa disco så får jag låna någon annans rum eller helt enkelt lära mig bjuda på mig själv. Det är ändå ingen som kommer kunna träffa mig igen på åtta månader och tills des har de förhoppningsvis glömt bort allt.

Så ser mitt liv (läs mitt rum) ut just nu, typ. Har faktiskt gjort annat också, träffat underbara människor och haft mycket skoj! Så ni inte tror att jag roar fotgängare på heltid.