Desde mi interior

En halvledig helg har nu passerat. I fredags tog vi alla fyra en tur till Esteli, en stad vi aldrig tidigare varit i eller spenderat någon längre tid i. Vi åkte på förmiddagen och fick ännu en gång uppleva hur livligt det är på bussarna, en mysig känsla måste jag säga. Sen när vi kom fram tänkte vi ta en taxi till centrum men när vi frågade fick vi höra att det bara var tre kvarter, cuadras, bort så vi bestämde oss för att gå. Efter 20 minuter och ytterligare en fråga om vägen kom vi fram. Tre mycket stora kvarter med ovanligt många svängar, men skönt med frisk luft. När vi kom hem framåt middagstid fick vi veta att vi missat katolikernas purisima när de var utanför vårt hus, jag sa inte så mycket men suckade lite av lättnad inombords. Det räcker med att man blir väckt femton gånger varje natt av bomber och bilad med skrålande musik. Fyrverkerierna vi såg på torsdagen när de var ett kvarter härifrån var väldigt fina dock. Satt då ute på framsidan av vårt hus med tre av barnen på gatan, ett av dem satt och tittade helt förundrat och när fyrverkerierna smällde av vände hon sig ivrigt till mig och sa: Mira, Jessica, mira.. Ahh, que lindo! Gullunge!

Idag har vi varit på utomhusdop med kyrkan där Marlene och Emanuel går. Det var väldigt mysigt! Dop, sång, bön och bad. Hade inte med mig kläder för bad men blev ändå blöt så det räckte när några stycken kom på att det var skitkul att skvätta ner mig. Bien fresco! Och tack vare värmen så torkar man ganska fort igen. Hemfärden skedde på ett flak, hur många vi var och hur stort flaket var vet jag inte och det är kanske bäst att hålla det inne. Vad jag vet är att vi stod trångt men mysigt och att jag fortfarande är barnsligt förtjust i flakåkning med vinden fladdrande i håret och naturens vackra vyer runt omkring. Helt galet myckt man missar om man sitter inne i en bil. Att man sen ser ut som en urblåst hårboll får man bjuda på.

hemresan från San Francisco Libre

Vi var iväg på missionresa i söndags, till ett ställe som heter San Francisco Libre, efter en timme med buss och en timme med flak så kom vi fram till det underbart vackra samhället som ligger precis vid Managuasjön. Vi var med på Gudstjänsten och därefter åt vi lunch tillsammans. Sedan utforskade vi omgivningarna lite, vi fick åka i små träbåtar runt och titta och även en tur på sjön. Väldigt mysigt!

I måndags fick jag ännu en gång tillfälle att vara på mitt absoluta favoritställe här, med barnen i Puerta del Cielo. Vi hade med oss en fotboll och gick till en lite större plan i närheten, full med stenar, buskar, grästuvor och koskit, men barnen (och vi, iaf jag) hade hur kul som helst! Vi lekte och lekte och lekte och deras energi tycks aldrig ta slut. Men jag älskar det!
Sen när jag satte mig ner i gräset kom en av de yngre killarna bort och satte sig bredvid mig, la sig i mitt knä och sen satt vi så, flera andra barn kom dit och satte sig också. Och mitt hjärta smälter, gång på gång..

Igår utforskade vi en liten del av huvudstaden. Vi åkte typical Nica-buss på morgonen och det är verkligen otroligt charmigt. Du kan hoppa av och på i princip vart du vill och ibland när bussen stannar plockar den upp försäljare som går fram och tillbaka i bussen och skriker ut vad de har att erbjuda: Güerilas con cuajada y gaseoooooooooooooosaaaaaaa! Hur charmigt som helst. Det är aldrig tyst och det är alltid någon i rörelse. Sen så spelades det lovsånger konstant hela bussresan på ungefär en och en halv timme. Ropa till Gud på spanska kändes igen, men det blir en underbart atmosfär oavsett om man förstår allt som sjungs eller inte. Verkligen något som måste upplevas när man kommer hit.

Vi var även på bio och såg nya Twilight, som var sjukt grym, men jag vill gärna se del två på en gång, tack, hehe. Dagen avslutades med sen middag på ett mysigt litet ställe med palmtak, julpynt och livemusik tillsammans med Daniel och två av hans vänner. Vi kom hem till huset igen vid midnatt.

Efter lunch idag så har vi lektion med Nicavännerna och ikväll är det ungdomsmöte i kyrkan. Imorgon ska vi åka iväg till Tipitapa på missionsresa!

Vi hade hembesök idag, vi besökte tre olika familjer, läste Bibeln, pratade lite och bad. Alltid kul att träffa människor!
Under sista besöket så öppnade sig himlen och stora tunga droppar började smattra mot plåttaket och sen stod väggen av regn där som en ogenomtränglig mur. Dropparna studsade i backen och bildade ett moln av vatten över gatan. I ljuset av bilarnas strålkastare blev dropparna tydligare men syntes ändå bara som små streck. Vi kunde inte göra så mycket annat än att vänta.
När regnet då öagt sig lite tog vi sats och klev utanför tryggheten och värmen och de första metrarna gick allt bra och vårt hopp tändes för ett tag. Sen var det som om någon där uppe hånflinade mot oss och skrattade lite för sen öppnade sig himlen på nytt och inte ens trädens lövverk kunde skydda oss från dropparnas attack.
Vi ökade farten på våra steg men vattnet hade redan hunnit leta sig in innanför kläderna och blöta ner dem från två håll, utifrån och inifrån. Allt på samma gång. Och tröjan klistrade sig mot kroppen som en magnet. Håret kunde hindra dropparnas färd mot ansiktet för ett tag men när även det skyddet gav vika rann vattnet i strida strömmar nerför kinder och panna. Det var bara att gilla läget. Tummen upp!
När vi knackat på dörren här hemma och blivit insläppta kunde kläderna vridas ut och jag blev förvånad över hur mycket vatten de kan suga åt sig på den kora stunden, för det var inte många minuter det handlade om. När vi väl bytt om och suttit oss för att äta middag avtog regnet för att sen försvinna helt. Någon kanske tyckte vi behövde en dusch. Hade jag varit förberedd hade jag älskat att sprungit, gått eller bara suttit ute och känna regnet strömma ner över mig. Men det kommer väl kanske fler gånger!

Och jag känner att jag börjar bli lite väl trött nu när en sån här liten sak kan uppta mina tankar så länge att jag finner det värt att skriva om det här. Men ta det med en nypa salt. Fast det är sant, det lovar jag.

Vardage rullar på som vanligt här nu, men fortfarande slås jag av hur ovanligt och hur otroligt det faktiskt är att jag är här. Jag gick utanför huset igår imorse när jag vaknade och bara blev helt förundrad över att det faktiskt är möjligt. Och när jag och Marlene gick för att handla lite igår så sa hon att det egentligen är ganska otroligt alltihop. Vi bor i en stad i Nicaragua, vi är sammanlagt sju svenskar här och det är allt, todo. Inte konstigt att folk tittar konstigt på en! Man får helt enkelt vänja sig vid att man alltid kommer vara annorlunda här, man kan inte och vill inte, ändra sitt ursprung. Vi kan inte hjälpa att vi ser annorlunda ut, pratar annorlunda eller beter oss annorlunda. Istället får vi försöka anpassa oss så gott det går utan att försöka glömma vart vi kommer ifrån. Att försöka smälta in och bli en av dem är omöjligt, vi kan inte byta nationalitet, men vi kan smälta in så mycket vi kan, jobba på att ta till oss kulturen och respektera den och sen vara stolta över att våra hjärtan kan älska det här landet, precis som det är och även vara glada över det välkomnande vi faktiskt får här, för att vi är de vi är.

Men jag kommer aldrig sluta fascineras över att vara här, över allt nytt som händer och allt vi får uppleva. Och jag önskar att jag kunde ta in så många fler intryck än jag gör, men det kan vara onödigt att även hjärnan får koka över. Värmen får oss att koka ändå.

Senare dag ska vi på hembesök med en av pastorerna i kyrkan och ikväll vet jag faktiskt inte vad som händer. Jag har i flera dagar nu bara drömt om att få ta ut kameran på en tur, får se om jag kan få till det.

Här kommer några bilder från la playa en Costa Rica

Nu har vi precis ätit middag och ikväll ska vi på gudstjänst. Tidigare idag har vi haft lektion med våra vänner härifrån, om andligt ledarskap. Det har varit lite tomt på praktikfronten den här veckan på gruind av lite tumult kring presidentvalet som hölls i södags. Men nu är det lugnare och jag ser fram emot att få komma tillbaka till allt nästa vecka!

Nu har värmen börjat komma hit också, det har inte regnat på flera dagar och solen har skinit hela dagarna i principo. Jag gillar det! Men det är varning på bländning när man kliver utanför dörren.

Vad har mer hänt då.. Just ja, Hanna åkte i måndags morse, med en taxi som var en timme sen, himmel och pannkaka, men hon hann i tid till flyget och är nu en los Estados Unidos. Vi allihop önskar förstås att hon vore här med oss ist, det är väldigt tomt utan dig!
Sen har jag och Marlene åkt på någon förkylning så vi har snorat, hostat, nyst och kraxat ikapp nu ett par dagar men efter några mirakelpiller och sömn (dock inte så mycket som vi borde, men tydligen tillräckligt) så är vi på benen igen och kommer vara fit for fight igen inom en snar framtid. Vänta bara!

Med hjärtat i mina utsträckta händer väntar jag på att det ska explodera, explodera för Dig och för alla det lyckas träffa...

Lägger upp några bilder från våra äventur i Monteverde med Canopy och Bungyjump!

Nu sitter jag och Marlene pa ett internetcafe i Libera, de andra har gatt till hotellet med maten vi nyss kopt och vi ska snart ga och ata. Vi har nu spenderat tva dagar pa olika strander ungefar en timmes bussresa harifran. Och vi har alla blivit lite solbranda och ser ut som kraftor lite har och dar, men vad gor man om man smorjer in sig innan och efter att man badat nagon timme, det hjalper inte direkt. Men vi hade en awesome time. Eller pura vida som man uttrycker sig har.

Och sen till the big big huge surprise moment, jag har hoppat bungyjump!!!!
Tisdag till torsdag morgon var vi till ett stalle som heter Monteverde och som ar en regnskog/djungel en bit harifran. Vi bodde pa ett sjukt mysigt hotell och pa onsdagen tog vi en heldag vid ett stalle som heter eXtremo och som har en massa aventyr for turister. Det forsta vi gjorde var att aka Canopy, linbanos i djungeln. Helt underbart kul! Hogt over the most breath-taking place susade vi fram som superman, hangande i luften, mitt i djungeln gjorde vi en Tarzan-swing, en enorm jattegunga fran en hog plattform. Awesome! Plus en massa andra linbanor dar vi i sittande stllning akte genom skogar och over dalar. Pura vida!!

Efter det sa blev et alltsa dags for bungyjump. Tre av de andra bestamde sig fort men for mig tog det lite mer tid, jag ar ju ganska mesig, egentligen, hehe. Och nar det handlar om att kasta sig ut fran hog hojd utan att ha nagon som helst kontroll sa ar det inte riktigt min basta grej liksom. Men till slut tog jag mig i kragen och insag att jag faktiskt ville gora det. Sa det slutade med att jag stog dar i gallerkorgen, 147 meter over marken, med en underbar vy runt omkring, medan tva killar (instruktorer/sakrare) stod bredvid mig och raknade ner, fem, fyra, tre, tva, ett, JUMP! Da var det bara att kasta sig ut. Och ahhh vilken kansla! Helt underbart! Och varldens adrenalinkick, tror jag var speedad timmar efterat haha. Att bara falla fritt for att sen fangas upp av gummirepet och studsa upp och ner med en av de vackraste utsikter jag sett snurrande runt, runt, upp och ner omkring mig. En kansla som ar svar att beskriva. Och efterat kande jag att jag faktiskt gjort nagot stort for mig, nagot som bade jag sjalv och manga andra aldrig trott jag skulle gora. But I did it!! Och jag skulle vilja gora det igen.

Senare samma kvall var vi med pa en Night Walk i djungeln, en guidad tur. Rustade med ficklampor begav vi oss av och det var verkligen en upplevelse. Vi fick se flera djur! Bland annat sengangare, tvattbjorn, en enorm vandrande pinne, ett flertal lustiga insekter och svampar som fick dott tra att lysa i morkret! Men det varsta av allt var tarantellorna, hehe. Tva stycken fick vi se, ute i det fria. De bodde dar i sina halor och krop fram pa sina ackliga ben, rys. Men jag lyckades fota en anda, lite bildbevis liksom. Haha. Men det var som sagt en upplevelse!

Nu ska vi tillbaka till hotellet.
Pura Vida

Nu ar vi i Costa Rica! Just nu ar vi pa ett hotell i Monte Verde och jag har inget svenskt tangentbord, men det gar val ganska bra sahar ocksa!
Vi kom till Liberia igar, dar vi planerat att vara nar vi inte ar pa utflykter. Vi checkade in pa ett hotell och sedan utforskade vi staden lite. Darefter gick vi tillbaka till hotellet och tog ett lang bad i poolen, i regnet, men det var mysigt!

Idag tog vi med oss all packning och for mot Monte Verde, tre bussar och ungefar sex timmar senare kom vi fram. Sista bussen aktes pa smala bergsvagar typ rakt upp to the middle of nowhere, men nar vi kom hit sa vara det en hel stad, mitt i djungeln, typ. Jag overdriver nog lite dock. Men det ar ganska fascinerande!
Vi gick mot vart hitell som ar sjukt mysigt och vi kommer bo har tva natter. Idag har vi inte hunnit med sa mycket forutom atit en god middag och kollat i lite affarer, men imorgon borjar aventyret. Vi ska bland annat aka Canopy som ar en linbana hogt upp i djungeln. Ska bli sa sjukt underbart! Trots att jag ar lite nervos, det ar anda i luften vi ska vara. Loco..

Nu ska jag vara lite social med de andra innan vi ska sova, avfard 07-30 imorgon. I'm loving this!

Nästa vecka kommer vi gå på höstlov och vi har planerat in en tripp till Costa Rica, från måndag till lördag. Det ser vi fram emot, ett litet äventyr tillsammans!

Förra helgen var vi lediga och då var vi på ett litet äventyr till Masaya och Granada. Vi var och besökte en vulkan i Masaya på lördagen och därefter åkte vi till marknaden där vi gick runt och tittade på allt möjligt. Sedan åkte vi vidare till Granada där vi hade turen att hitta ett sjukt fint hotell väldigt billigt där vi stannade över natten. Sjukt mysigt med öppet tak på bakgården med mycket grönt och en fontän. Runt fanns gungstolar som vi bosatte oss i senare på kvällen efter att vi gått och köpt frukost till morgondagen.
På söndagen utforskade vi staden, först var vi uppe i ett klocktorn för utsikt över hela staden, väldigt vackert! Sedan gick vi ner till havet och där blev vi "uppraggade" av en som hade hand om turistfärder med båt bland öarna. Vi hakade på och tillsammans med fyra andra fick vi åka i en liten öppen båt bland alla fina gröna öar. Breath-taking-views! Verkligen helt underbart. Vi träffade även på en liten apokompis, sjukt söt.
Därefter tog vi en buss till Managua för att därefter åka vidare mot Dario, no problems tänkte vi, men tji fick vi. Vi hamnade inte alls på det ställe vi trott med bussen och därifrån gick bara bussar tillbaka till Masaya/Granada. Jahapp tänkte vi och fick ringa och fråga om råd och sen efter att vi frågat lite fler folk fick vi veta att vi behövde ta en lokalbuss till busstationen. När vi tagit en buss och hoppat av där vi blev tillsagda fick vi höra att vi var på fel ställe och behövde ta en buss till. När vi väl tagit den bussen så hamnade vi äntligen rätt och kom på en fullproppad buss till Dario. Efter att ha karusellat runt i huvudstaden utan system alls så hittade vi i alla fall rätt.

En bild säger mer än tusen ord och på många områden saknar jag helt ord just nu. Jag vet inte hur jag ska beskriva när någon frågar om det, just för att det sitter så nära att orden skulle kännas som att slita ut en del av mig.

Lugn dag idag, vi har inte haft någonting inplanerat än så länge, men ikväll ska vi nog till kyrkan på möte. Eftersom vi är ledig i helgen så kommer det väl inte bli så mycket möten, då vill vi nog helst åka iväg någonstans och uppleva och se saker.
Det har varit uppehåll idag, fram tills för ett litet tag sen då vi hörde det bekanta smattrandet av regnet utanför. Vi hann iaf med en promenad i staden utan att få ett ofrivilligt bad från ovan. Jag blir lika förundrad varje gång av skönheten i naturen här. Med bergen i bakgrunden och allt grönt som finns känns det som paradiset och för mig är det ett paradis.

Nu ska vi snart äta middag och sen troligen bege oss mot kyrkan. Jag trivs här, det är helt underbart. Jag tror jag saknar lite ord, det är svårt att beskriva något som man själv inte riktigt kan förstå, men det är lite det jag älskar, att få skapa minnen som inte riktigt går att förklara, det är minnen som måste upplevas och när man minns dem och upplever dem om och om igen, då översköljs man av längtan och kärlek. Människor kan ta och förstöra många saker, men minnen kan de aldrig ta, aldrig någonsin.

Det regnar och regnar här, men det är hyfsat varmt ändå, men ganska skönt att vara inne då, för att slippa få ett ofrivilligt bad. Nu är Hanna här också, fina Hanna! Jag och Marlene följde med till Managua igår och hämtade henne på flygplatsen, hur kul som helst!

Annars har vi lektioner, möten och praktik mm efter schemat och jag gillar det! Igår var vi i Puerta del Cielo igen, efter en tur till Sebaco som tog längre tid än väntat eftersom en del av bron rasat i floden efter allt regn så ena vägbanan var avstängd. Men det går att komma fram nu iaf, tur är väl det.

Idag skulle vi haft pastorsmöte på förmiddagen men det var tydligen inställt så istället gick vi med Hanna till hennes "familj", där hon bodde när hon var här sist och sen tog vi en promenad i staden, i regnet. Men det var mysigt. Fick verkligen öva på spanskan och jag älskar det. Det går knackigt men hoppas de förstår vad jag säger iaf :-)

Nu ska jag sätta mig och skriva ner mitt vittnesbörd på spanska, skriva ner det på papper från datorn alltså. Jag ska dela det på lektionen imorgon och det har blivit rättat så det inte ska bli alltför pinsamt, haha. i får väl se hur det går, är ganska nervös just nu. Men som tur är så känner jag alla som kommer vara där...

Här kommer lite bilder från när vi var på besök i San Ramon förra söndagen

Mitt hjärta har jag redan lämnat här och jag vågar inte ens tänka på hur jobbigt det kommer vara att ta med sig det hem igen. Just nu vill jag bara leva här och nu och göra det jag har kommit att älskar så högt. Tänk att lilla jag faktiskt sitter här. Det är helt otroligt, men samtidigt en större verklighet än något annat och jag skulle inte byta bort det mot något alls. Jag har gett mitt liv åt Gud och jag bara längtar efter att få veta vilka dörrar som kan öppnas, inte för att jag kan, utan för att Gud är störst och allt förmår jag i Honom som ger mig kraft.

Idag hade vi praktik i Puerta del Cielo som varje måndag. Men idag var speciellt, idag fick jag verkligen känna på hur något litet faktiskt kan betyda så mycket. Vi hade lekt med barnen, bett och sjungit och när vi var på väg därifrån följde några av barnen med oss för deras hus ligger på vägen där vi går. Två av dem kom då fram till mig och tog mig i varsin hand. Där gick vi, tre i rad, hand i hand och mitt hjärta grät. Jag älskar verkligen att vara där och om jag fått önska något hade jag velat vara där ännu mer. Inte för att det andra vi gör inte är helt fantastiskt, utan för att barnen där tog mitt hjärta från första dagen jag satte min fot där och jag har absolut inga planer på att ta det tillbaka, någonsin.

Igår var vi på missionstripp med Nica-eleverna till San Ramon, ett ställe en bit utanför Matagalpa. Vi var där på mötet och sen åt vi Nica-soppa innan vi begav oss hemåt igen. Vi åkte picupflak dit och hem, på ditvägen var det sol, men på hemvägen var det ösregn och då menar jag verkligen ösregn. Helt insane. Det kändes som att bada med kläderna på , det gjorde vi väl kanske också iofs, bara det att nu kom vattnet uppifrån och inte nerifrån. När vi kom till Matagalpa stannade vi för att få i oss något varmt att dricka och då bröt ovädret loss med ännu större kraft. Det var som sjöar på marken och regnet stod som en vägg. När vi sedan begav oss därifrån hade regnet avtagit lite men när vi kom till Dario var vi sjukt tacksamma för att vi faktiskt hade packat ner en del varmare kläder.

Nej, nu ska jag sluta skriva för vi ska sova och ladda upp inför morgondagen.

Dios le bendiga!
Abrazos

Nu börjar det ta sig! Var hos läkaren igen häromdagen och fick veta att infektionen är helt borta och fick bara utskrivet febernedsättande att ta vid behov samt någon form av energitillskott för att få tillbaka energin. Kanske har lite feber fortfarande men det är mycket bättre. Så nu ni, nu kör vi! 

Igår hade vi vår lediga dag så vi for till Managua vid elva och kom hem tolv timmar senare. Vi började med att äta lunch på RostiPollos, kyckling! Därefter begav vi oss till något köpcentrum av något slag. Vi blev lite hemmakära när vi åkte rulltrappa, hehe. De är dessutom sjukt julpyntsinriktade här. Vi såg julpynt i varje hörn, stora granar i alla möjliga och omöjliga färger. Helt sjukt. Mina kamerabatterier tog slut så jag kunde tyvärr inte ta någon bild, men ni får försöka tro på mina ord.
Vid femtiden gick vi på bio.. De andra ville se skräckfilm och jag och Marlene ville inte gå ensamma så vi offrade oss för teamet typ.. Vi såg El Eco. Jag måste vara loca, loca, loca... Men jag förvarnade om att jag hatar sånt och blir helt vettskrämd. Men men. jag såg filmen, hela filmen och tyckte slutet var bra. Mer ska jag nog inte kommentera. Man kan ju säga att jag inte riktigt klarar av skräck, jag blir helt konstig. Och sen när vi kom hem på kvällen och jag skull tvätta ansiktet så fick jag för mig att tjejen i filmen stod bakom mig och jag höll på att få en hjärtattack. Sen vaknade jag mitt i natten och höll på att skrika rätt ut av myggnätet som jag tyckte såg ut som ett ansike. Tjoho säger jag bara. Jag börjar bli tokig.
Sedan åt vi middag i Managua innan vi begav oss hemåt igen. Och förresten.. fem stycken i baksätet på en bil är inget jag rekommenderar för längre körningar(vi åkte bara typ tio minuter), men det kanske ni redan visste? :-)
Det var i alla fall en väldigt trevlig dag, trots skräckpanik. Så tack allihop!

Idag har vi tagit lite sovmorgon men jag tror att vi ska be lite snart och sen klockan ett har vi lektion med Nica-vännerna! Ikväll är det möten i kyrkorna.

Jag har blivit beordrad sängläge den närmsta tiden så nu sitter jag här... Jag vet att det är ganska bra, egentligen, men just nu skulle jag vilja vara ute med de andra, kan vara en ganska rastlös och stressad själ ibland och trots att jag just nu känner för att sova flera timmar så vill jag bara att febern ska försvinna, poff, så blev jag frisk..
Äter antibiotika och ska göra det tills imorgon, har knarkat febernedsättande och gör det fortfarande. Tack och lov att vi ska vara här länge, skulle vara tråkigt om hela resan blev förstörd på grund av några små sketna parasiter. Men man får ta det som det är..

Vi har varit ute på en del äventyr i veckan, vi var på vår första "missionstripp" i söndags, till San Antonio. En av Nica-eleverna är pastor där så vi var till hans kyrka och hade möte. Och jag tackar Gud för att jag inte är katolik... Vi blev indelade i grupper som skulle gå runt till husen där och bjuda in folk till mötet vi skulle ha. jag och Emanuel gick tillsammans med två av Nica-eleverna och de första tre husen gick bra.. Sen tog det stopp.. Vi kom in och frågade om vi fick dela något från Bibeln. Det första vi möttes av var en som sa att här var vi minsann katoliker. Sen fattade vi inte så mycket mer utom att de ville att vi skulle sätta oss, så det gjorde vi. Sen satt vi där, i 25 minuter, medan hon rabblade böner om och om igen, radband hade hon också som hon höll på och fingrade på. Samtidigt stod två stycken bredvid och verkade tävla om vem som kunde rabbla böner snabbast, för fort gick det. Ja... vad ska man säga, vi var ganska lättade när vi kom ut därifrån och sedan var det dags för oss att gå tillbaka för att mötet skulle börja. Tack igen Gud för att jag inte är katolik. Jag hade aldrig klarat av att hålla på sådär.. Mötet för övrigt blev bra!

Jag har det helt fantastiskt här. Jag älskar landet, människorna, kulturen, allt. Okej då, inte parasiterna, jag erkänner väl det.. Men resten. My heart belongs to you.

La primera semana har passerat här och det har varit helt underbart!! Mycket nya intryck, mycket fina människor, underbara möten, Gudsupplevelser och äventyr utöver det normala. Och mer ska det bli.
Skypeade med mamma och pappa imorse, trevligt att få prata med dem lite!

Idag har vi varit i Puerta del Cielo för andra gången och lekt med barnen. de är helt underbara! Nu var där runt 30 stycken.
Har även fått träffa och hålla en liten bebis på tre dagar, ja, hon föddes i fredags. Lilla gullunge. Jag dog lite.


Vi har nyss haft lektion tillsammans med Nica-eleverna, den handlade om evangelisation. Riktigt bra!
Sitter här med feber nu dock, klockan är kvart i nio och jag ska sova och hoppas på att vara piggelin igen imorgon.

Nu är jag i Nicaragua! Har inte hunnit blogga förrän nu, men har varit här sen den femtonde, kvällen den femtonde landade planet i Managua och min lycka går inte att beskriva med ord. Alla känslor stormade. De första dagarna hade vi lite introduktion, vi fick träffa människor, vi besökte lite olika platser och fick en rundvisning i staden här. Mys! Igår började vi med schemat på riktigt och hade vår första lektion med alla Testa Mission-team. Jag och David som ska praktisera tillsammans i en församling som heter Iglesia Rey de Reyes hade vår första praktik i "vår" stadsdel igår, Puerta del Cielo. Vi lekte med barnen där. Helt underbara, blev helt tagen. Tror mitt hjärta dog lite. De fick oss att leka katt och råtta, med mig som råtta och David katt. Vi hade väldigt roligt allihopa, de skrattade mest åt att vi var alldeles för långa för att vi smidigt skulle kunna ta oss under deras uppsträckta händer. Gullungar!
Vi hade även vår första lektion tillsammans med de åtta Nicaraguaner som ska gå kursen igår kväll. Idag har vi haft ett möte med pastorerna samt en ledarsamling för att bestämma lite olika arbetsuppgifter. jag ska få jobba med barn! Love it!

Huset vi bor i här är sjukt mysigt. Väggarna är mintgröna och jag brukar tänka att jag är som i en stor mintpastill. Det är varmt, trots regnperiod och solen har varvats med mycket regn och åska. Språket hoppas jag kommer fungera bättre och bättre. Just nu kan jag göra mig förstådd iaf vilket är positivt!

Klockan här är tio på kvällen och jag sitter utanför våra rum och lyssnar på alla ljud. det är aldrig tyst här, det är väldigt annorlunda från hemma. Tuppar låter på morgonen, med start vid fem, bilar med stora högtalare bak åker förbi utanför och läser upp olika annonser, mycket begravningar, mycket onsekter som surrar och fåglar som kvittrar. Jag älskar det. Nu sitter också resten av svenskarna och några Nicavänner och pratar vid ett bord inte långt bort så deras ord blandas med allt det andra. Det är vid sådana här tillfällen som jag inser hur mycket jag älskar att vara här, hur mycket av mitt hjärta som faktiskt tillhör det här landet. Människorna stal mitt hjärta för länge sen och jag har inga planer på att ta det tillbaka. Jag är här och jag tänker låta Gud leda mig till att göra det Han vill. För om jag kom hit, då måste det finnas en mening. En dröm jag haft har nu gått i uppfyllelse och jag tänker inte missa en sekund av den!

Har tyvärr inga bilder då datorn tillhör Emanuel, men de kommer, I promise!
Kram på er allihop!